Verkligheten knackar på.

Det är inte bara svävande på moln och ljuvlig sommar och allt det där här i hemmet. Ibland knackar verkligheten på med en sån kraft att man slår hårt i sargen. Hotel Rwanda var just en sån påhälsning. Till och med sonen som är svårchockad förundrades över hur verkligheten kan vara och hur djupt de allra svagste kunde svikas av de som hade möjlighet och kraft.
Visst kan vi gråta, men ännu mer fundera: vad gör vi nästa gång eller för att det inte skall bli nån nästa gång?

Att vi härhemma kan ägna oss åt småsaker och njutningar skall vi inte skämmas för. Det är just det som är välfärd. Visst skall vi kämpa för andra och så, men inte till priset av njutning, kärlek och nöjen. Det blir ingen gladare av.

Spikar upp tavlor och ryter åt sonen som inte vill diska. Också det en verklighet som knackar på.

Heligt vatten

Jag lyssnar på den låten. Nej, jag har inte fått någon religiös knäpp. Tänkte bara att det kunde vara en lämplig melodi när regnet bara vräker ner över Malmö och dagen är som ett enda stort frågetecken.

Jag är trött, men väldigt glad och det är en spännande kombination. Sommarnätterna är nog min bästa tid, en svag bris som sveper in från havet med lukt av salt och tång och trevlig musik och magiska stämningar som byggs upp från magen och går hela vägen upp till skallen.

Det är inte rätt tid för politik, utan det skulle passa mer med rödvin och bröd.

Men nu är det allltså tidig förmiddag och Jonathan sover och jag lyssnar på musik. Tidningen har inte kommit idag heller. Antagligen springer jag lite senare. Undrar om dottern är hemma från Stockholm. Jag skall ringa och kolla.

40 +

Jo jag vet att jag inte är ett dugg yngre än jag är. Har man fyllt 40, så har man och skall man kanske inte blogga, utan mer ägna sig att klippa gräs och göra karriär.

Detta skrivet på förekommen anledning.

Det är ironiskt att jag som nästan alltid hävdar det goda i att vara vuxen och att barn är barn och inte kompisar, får höra hur fel, hur jävla Linda Skugge bloggandet skulle vara. Men det står jag ut med, jag har alltid gillat attt skriva och dtta är demokratiskt som bara den. Jag kan ta mig lika mycket plats som Per T Olsson, eller så. Dom vet vad dom gör i Kina när dom förbjuder internetanvändande. DDetta är demokrati.

Nu lägger jag mig i parken och läser.

Softish..om nu en man i min ålder får lov att använda såna uttryck.

Kanske skall jag läsa om "En flykting korsar sitt spår".

Född att springa

Till sist tog Lidingöloppet emot min anmälan igår. Tur det eftersom jag sagt ill hela världen att jag skall springa Lidingö. Tre mil i en backig skog; det skall bli kul. När jag springer lopp känner jag att jag är den liten del av något större. Det låter nog inte klokt och lite pretentiöst.
men det känns bra att kunna säga att, jo, jag har bra kondis, det har jag. Bättre än når jag var tjugo. Löpning kräver ingen särskild tid eller plats, det fins inget att skylla på tyvärr, allt som behövs är ett par bra skor. Det är självrespekt att ta hand om sin kropp, men å andra sidan - att ställa rimliga krav. Det vore väl konstigt om jag som orkar ta hand om mig inte gjorde det, när det nu finns många som inte kan.

Hur länge skall man låta en trettonåring sova?

Och jag skulle tro att born to run är den bästa skiva som gjorts.

Klockan är verkligen inte 1 och 29. Men datumet stämmer.

Stairway to heaven och en ny dator

Stairway to heaven är bra därför att den är bra, inte för att den är gammal.
Jag fattar inte riktigt vad den handlar om.
Det är gitarrerna jag är förtjust i.
Natten är ljus och ljum här vid Värnhemstorget.
Det blir aldrig riktig tyst i stan, man är aldrig riktigt ensam.
Storstadens paradox är att man får lov att vara anonym i folkmassan.
Den nya datorn levererar det den ska.
Läser om kärlek på engelska.
Nettos billiga kaffe smakar inget vidare.

Krasch, bom, bang

Sitter på bibblan idag igen, eftersom min dator tycks ha kraschat, medan internetberoendet är konstant. Och så hittade jag "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari, som jag lånar till dottern. Själv har jag redan läst den. Äntligen en bok där invandrare inte framställs som lealösa offer för omständigheter, utan som människor som kan och vill. Tycka synd om och självönkan leder tyvärr ingenstans. Alla som brutit upp från sitt land eller från ett kasst förhållande eller så vet ju det; gräset är tammefan grönare på andra sidan, det är det. Nu säger jag inte att det bara är att ta sig kragen, det är inga högerideal som jag har.
Tvärtom, really.
Det finns inget som hotar fötryck och talibanstrukturer så som människor som är starka nog att ta sig ut.

Och ibland behövs ett krasch, bom, bang för att man skall fatta det.

Nu cyklar jag hem och brygger kaffe. Sonen är på vift, så det blir inget ikea idag heller. Lika bra det.

Förlorad i cyberrymden

Tog en cykeltur till biblioteket. Den ligger helt off i sankmark i en park, men det är ändå min absoluta favoritplats i stan. Klart jag lånade. Åke Edwardssons senaste, fast jag sagt mig att jag inte skall slösa bort denna semester på deckare. Och en dansk bok som jag inte minns namnet på som ingår i mitt sommarprojekt: böcker på främmande språk. Så jävla pretto, va?
Tog en kaffe nere i fiket och läste och sa hej till människor som passerade förbi och som hälsade på mig. Soft, härligt, semester.
Annars är ju den här miljön som vi nu befinner oss i - en möjlig tillflyktsort. Man kan mejsla ut ferfekt formgivna texter och retuschera rynkor och bli nåt helt annat än det man är där ute. Det är både en möjlighet och ett hot. Och precis som det finns programvaror som kan stava åt en så man slipper plugga språk, så slipper den blyge exponera sig och göra det som är så jobbigt; att se folk i ögonen och säga: här är jag!

Jag känner mig extremt kluven inför hela grejen, jag använder det, jag fascineras av det men ibland känns det som om vi matar ett monster som kan leda oss åt vilket håll som helst.

Men det är väl bara jag som är hispig.

Vädret är trist. Skall gå och träna.

Tack, Peter!

Natten ägnades åt att lyssna på radio i datorn. Säkert nåt att garva åt, att singlar med barn inte sysslar med det mest uppenbara på natten mellan lördag och söndag, utan - som sagt - lyssnar på radio. Peter Eriksson sommarpratade. Det var underbart at höra. Förutom att han spelade ungefär samma musik som jag hade spelat (och sjöng själv, wow!), så sa han något som även jag funderat på, nämligen detta om att vi politiker borde ställa högre krav på väljarna.
Jo, du hörde rätt.
Och jag håller med till hundra procent.
Istället för att lova och fjäska skall vi politiker förutsätta att människor kan och vill ta reda på fakta och som en följd av det - vara med och bestämma. Jag stör mig oerhört på att så få politiker säger emot när väljare kommer med korkade uttalanden eller absurda krav.
Vi som jobbar politiskt kan en jävla massa som vi läst i handlingar och utredningar, medan gemene man läst Guillou eller käkat chips framför TV:n. Det skall vi framföra.
Det är mer respektlöst att jamsa med och låtsas som om alla vet lika mycket om allting.
Så det så.

Och dessutom är dateringen på mina epos helt hej kom och hjälp mig fel. Klockan är definitivt inte 12 och 55.

Och Leijonborg är så jävla opportunistisk att han snart blir en parodi på sig själv.

Tvärsäker

Det är oerhört bra om man är tvärsäker och verkligen står för sina åsikter. Bara det verkligen är ens egna åsikter och inte nåt man tar för självklart bara för att man vuxit upp här eller där eller vistas i vissa kretsar . Och tvärsäkerheten är inte värt ett skit om man inte kan ändra sig och tydligt säger detta: ja, jag har ändrat mig. Speciellt vi som jobbar politiskt vill gärna hellre säga att nya fakta kommit fram eller så. Men säg som det är istället: ja, jag har ändrat mig.
Jag tror man får mer respekt då. Faktiskt.

För mig var EU-frågan just en sån där fråga där jag hade en åsikt av ohejdad vana. Vi som var mot kärnkraft och för generös flyktingpolitik och så, hängde gärna på lite EU-hat som om det vore samma sak. Som om miljöpolitik (nej, utsläpp och radioaktivitet känner inga nationsgränser, tro mig) och en önskan om att fler fattiga och flyktingar skulle få komma till vårt rika hörn (...och vi står på Pias och Jean-Maries sida i europapolitiken eller...) skulle hänga ihop med en kärlek till ett Sverige som ser ut som det gör tack vare historiska tillfälligheter; smarta respektive´korkade härförare och så. Som om det skulle vara naturligare att jag i Malmö handlar med samma pengar som samer i Jokkmokk än tyskar några timmar bort med färjan.

Det hänger inte ihop tycker jag.

Men sakfrågan är en sak; där kan man naturligtvis tycka olika. Det jag är stolt över är att jag faktiskt vågade ta steget ut i det okända.

Ungar kan.

Det blir en timmes paus i Örebro mellan tåg och buss. Stön och stånk det är varmt och ungarna vill bara konsumera, vilket jag vägrar dem. Så vi går en tur ner mot slottet och kollar. Ungarna kastar med sina mjukisdjur och det bär sig inte bättre en att äldste sonens lilla djur hamnar ovanpå ljuslådan vid en guldsmedsaffär. "Vad skall jag göra, vad ska jag göööra?...pappa".
"Vad du skall, göra? Jo du får göra vad du vill, men inom tio minuter skall det mjukisdjuret vara i din hand?". Han fattar att det är på riktigt och funderar en stund och börjar sedan leta runt, släpar dit en gammal lastpall och sätter på tvären, resonerar, fixar och får ner det där djuret långt innan tiden löpt ut. Hans kam växer ett stycke.
Jag är ingen särskilt perfekt farsa, no way och sonen är ingen Einstein. Men ungar kan, ungar växer om man låter dem. Livet handlar om att lösa problem man ställs inför. I verkliga livet finns inga betyg och inga matteböcker. Ungar kan. Låt dem.

Farsa

Trettonåringen dansar in i lägenheten som ett yrväder en juliafton med ett mercedesmärke i ett snöre runt halsen. Då blir det plötsligt liv i luckan. Han har ju redan packat, säger han. "bara lite kläder kvar". Det är kul när han kommer han visar saker på datorn som jag aldrig hört talas om, nya ringsingnaler och låtar han kommit över. Vi garvar och har det mysigt.
Man skulle kunna förledas att tro att vi är som kompisar. Men det är knappast läget. Jag är farsa och han unge. Jag är den som bestämmer och han den som blir bestämd över. I en framtid kommer han kanske att berätta om sina kärleksbekymmer, men aldrig i helvete att jag skulle diskutera mina med honom.
Jag hyser ett förakt mot föräldrar som gör sina barn till förtrogna eller kompisar. Barn skall ledas och fostras. Vi skall lyssna på dem, men det är vi som styr och sätter gränser.

Och sen sätter vi oss ner och äter honungsmackor och lyssnar på Runrig.

Stanna i stan!

Cyklar Kungsgatan fram. lekplatsen är tom som min plånbok dan före lön. Några är på semester, men rätt många har flyttat. Dom flesta barnfamiljer tycks ha fått för sig att det bästa och finaste för barnen skulle vara en egen liten täppa någon mil från centrum. Själv kan jag inte tänka mig nåt värre. Villamattorna i tändvätskebältet är tråkiga som barnmat på burk.
Det är i stan man skall vara, det är där det händer saker. Bättre miljö där ute, säger nån. Skitsnack, svarar jag. Vi som bor här kan GÅ till netto och hemköp och cykla till möllan och lågprisbutikerna på Norra Grängesbergsgatan. Här behövs inga tvåbilsgarage. Och här finns kulturen; konsthallen, bibblan, teatrar och allt det där. Vad finns därute? Bensinmackar med videouthyrning, eller?

Men våldet, då? Stan är ju så FARLIG! Den sortens kommentarer (inte sällan med rasistiska undertoner) kan man slå bort direkt. Ja, största risken att förolyckas i Malmö är nog risken att bli påkörd av inpendlande kranskommunsmänniskor.
Gör dina barn en tjänst. Stanna i stan.

Vid sidan av planen

När jag var på gamla Ullevi för några dagar sen var livet en fest. Underbar sommarkväll och underdogen spöade skiten ur de allsvenska besökarna. Inte så mycket folk, cupen rockar inte så fett, men ändå. En bit ifrån mig stod några män i min fars ålder. Dom hade tagit några öl, det gör mig inget, men det som gör nåt är att det bara kom tråkningar och skit ur deras munnar. Dom svor på domaren, på motståndaren och till och med på de "egna" spelarna. Deras damer fnittrade som tonårsbimbos.
Det är nåt jag inte fattar.
I min lilla förening snackar vi mycket om hur man skall vara som spelare, förälder och ledare. Till skillnad från vad många tror är de flesta idrottsledare inga hetsande idioter, de flesta föräldrar mycket förstående och justa. På planen däremot, kan det, ska det, vara lite tufft.
Ibland besinnar jag vilket oerhört ansvar och vilka möjligheter vi har att backa upp, rädda ungar och ha kul, men oftast är det bara - roligt.

Men att hacka på domaren är bara helt borta från dagordningen. Gör man det skall man ut från planen, Gamla Ullevi eller tränarbåset. Domarna är heroes som älskar sin sport.
Fan vet vad ölgubbarna vid sidan av mig på Gamla Ullevi älskar.

Hemma

Tillbaka i Malmö funderar jag på begreppet "hemma" och vad det står för. Brukar själv säga att Göteborg är hemma "i hjärtat". Men jag fattar inte längre vad jag menar med det. Är man politisk flykting brukar det vara en nödvändig markering. Hemma. La tierra. The old country och så där. Men i det rika väst, varför? Jag har svårt för patriotism för att inte tala om nationalism; det går bara bort utan vidare kommentarer. Vi kan spara det till idrott; heja Sverige, heja MFF , typ, men i verkliga livet leder patriotism och nationalism till att människor lider och dör i onödan. Den dag som idag är lever hundratusentals palestinier med förställningen att hemma är Haifa eller Lod, även om det var farfar som blev ivägjagad för snart 60 år sedan. Det är bara sorgligt. Här hos oss lever vi i fred och ro och här hemma, här handlar vi för kronor och ören. Inga konstiga euron eller så. Vi är oss själva nog.

Påverka, förändra

Vi satt och drack öl nere på möllan, en ljuvlig sommarkväll som den här. Plötsligt dök en vän till till min vän upp och började prata om ett projekt han hade på gång.
Han skulle dokumentera Möllan innan allt blev förändrat.
För allt skall tydligen förändras. Jag har hört det förr. Arabaffärerna skall ersättas av könlösa 7-eleven och ut skall studenter, missbrukare och invandrare och in skall juppier och reklamfolk och så.
Och detta bara händer, eller?
Lika trött som jag blir på domedagsprofetior, lika trött blir jag på ömma konstnärssjälar som bara dokumenterar skeenden. Som människa har man en plikt att förändra, att påverka och göra det man kan göra. Att sen sakerna kan vara komplicerade och att det inte alltid är gjutet vad som är rätt och fel förändrar inte detta.
Vissa saker måste man göra för att visa att man inte är en liten lort, var det inte så han sa, Jonathan Lejonhjärta?

Nostalgi

Satt med syrrorna, svågern och några barn ute på Hönö, av alla ställen. Bohuslän är förbannat vackert så här års och när det är sånt här väder. När man såg ut över havet kunde man nästan se Vinga och längre söderut låg södra skärgårdens pärlband av öar. Hela skärgården och västra Göteborg är full av mytiska platser där jag gjorde både det ena och det andra under några glada år i början på åttiotalet. Kanske inte allt jag önskade, när har man nånsin gjorrt det, men tillräckligt mycket och kul för att jag kan minnas den tiden med ett leende på läpparna. Det vore förbannat lätt att bli nostalgisk. Men nostalgi stinker. Nostalgi är nån slags amatörpsykoanalys där man går i barndom och tänker mer på det som varit än det som är och kan bli. Nostalgi är förljuget; det finns till och med radiokanaler som bara spelar låtsr från förr, de allra bästa förstås, så man förleds att tro att all musik var bättre förr.
Det var inte bättre förr. Det var sämre.
Det finns en självklar politisk dimension här också. Nostalgi driver de mest reaktionära krafterna i politiken, kd och ren mörkhöger: minns du förr, rena gator, inget våld, inget EU, inga invandrare...
Alla som är hyfsat insatta vet att det i stort sett är rent ljug. Det är ingen tillfällighet att allt det där ändrades, det var ett medvetet val människor gjorde.

Det är bättre nu. Men när Totta sjunger bara om min älskade väntar och Dageby fyller i med stämmor och Bengan Blomgren trollar med gitarren, ja...då riskerar även jag att åka dit.
Nationalteaterns rockorkester Live. Finns på CD.

Varannan vecka

Småsönerna lämnades hos sin mor igår, tillsammans med jeansjackor och bälteskudde. Läser att Hannes Holm och Måns Herngren skall göra en film om det som så vackert kallas växelvis boende. Det är ett intressant fenomen som på ingen tid alls upphöjts till högsta norm bland separerade. Det är mer regel än undantag att kids har en veckoväska packad nuförtiden. Det slår mig med häpnad att män som inte tagit ut så mycket som fem minuters föräldraledighet vid separation plötsligt kan upphöjas till fullgott jämställda föräldrar. Kanske växer man med uppgiften eller så är det som vännen säger att farsorna helt enkelt tycker att det blir billigare så?
Om det senare stämmer så är det något som inte stämmer i systemet.

När dottern en måndag för länge sen nu kom hem, dängde väskan hårt i bordet och sa att nu fick det vara färdigflyttat, så blev det i alla fall så.

Det är lätt att säga att man sätter ungarna före sig själv, men det är fan vad det kan smärta.

Människan mår bäst utomhus

Stranden är full av aktivitet så här års. För alla ungar som är kvar i stan kör fritidsförvaltningen ner en container med kätterväggar, rockringar, bollar och annat skoj. Det är bara att leka på. När man leker lär man sig. Man inhämtar kunskaper och lär sig fungera i grupp.
När man trötttnat på fritid Malmös bollar kanske man plockar sten istället. Om man grupperar upphittade stenar i fyra högar á åtta stenar, så vet man till sist att det är trettiotvå stenar man har. Matte lär man sig bäst om man ser något användningsområde och svenska lär man sig genom att tala, lyssna och så småningon skriva. Jag säger inte: bränn alla skolböcker, bara nästan.

Våra stenålderskroppar mår bäst och lär bäst utomhus. Sorry alla stugsittare, men så tror jag att det är.

Hajen och McD

Lekte haj med systersonen och småsönerna idag. Vi befann oss på den soliga sydsidan där alla måste vara vita och rika för att få plats. Men tji fick jag, för tre filtar ifrån oss låg ett gång ghettograbbar som om vi befunnit oss på självaste ribban. Det är nyttigt när ens fördomar utmanas. På kvällen kom så den riktiga hajen, dvs Spielbergs, på TV3. Alla skräckfilmers moder, åtminstone för oss som var 11-12 år 1975. Bra? Sådär, tidens tand biter, som man säger.

Hela vägen ut till Kämpinge körde vi med nervevade rutor och sjöng med i sångerna på radion. Darin och vilka det nu var. Medelålders mitsubishiraggare med kids.

Åt på McD på vägen in till stan. Där ska man inte äta har jag hört. Amerikanskt och fult och det finns en film som visar att man blir tjock av att äta där morgon, middag, kväll. What a surprise!
Jag tycker att det är gott med burgers, men det kräver förstås att man inte är där så ofta.
McD skapar också arbetstillfällen, vita, för folk som kanske inte så lätt skulle få det annars. En aspekt att beakta i praktikplatsernas land.

Nu och framåt

På nåt sätt skall jag fatta hur det här funkar. Jag påstår inte att jag är ointresserad av teknik; tvärtom, nya maskiner kan fascinera mig oerhört. Men jag bryr mig inte om hur de fungerar invändigt. Därför blir det nog ett och annat tekniskt fel. Denna blogg kommer att handla om förskolor, fotboll, barn och varför det är bättre att bo i stan. Politik och kanske lite musik. Men framför allt egna osorterade tankar. Nu kör vi.

När jag var barn ville jag ha hår man kunde slänga med och en tuff gitarr som jag kunde spela på. Sedan ville jag vara en bättre Ralf Edström och göra mål i alla matcher. Det blev inga mål och inga matcher, men en gitarr har jag och hår som jag nog allt kan slänga med. Jag blev ingen rockstjärna, men en bra pedagog som kan kompa enkelt på gitarr. Klart man kan gå bakåt och leta rätt på orsaker till att man gjorde si eller så, men varför skall man göra det. Nog kan man leta rätt på en och annan som gjort ens liv surt och nära ett hat.
Men varför skulle jag det?
Vem blir glad av det?
Det finns bara nu och en riktning: framåt! Det blir inte mer nu än nu. Don´t look back in ager, som Oasis sjunger. Vid TV:n sitter ligger tre glada ungar och hojtar. Verkligheten spöar cyberspace med hästlängder.