NIMBY på Möllan

Men vojne, vojne. Subway ska ta över den tomma lokal som tidigare rymde den sunkiga klädaffären American wear. Då gnäller hardcoremöllanborna och förklarar med tårar i ögonen att sån skit hör inte hemma på vår bakgård. Här ska det vara falafel, så det så. Det är precis som när villaägarna i Bunkeflo inte ville ha dit en afgansk familj eller när Sjöbo röstar nej till flyktingar. Gärna mångfald, men inte där jag bor. Men vi som inte bor på Möllan som en cool ungdomsgrej utan föredrar det urbana och miljömedvetna även i vuxen ålder vill se en verklig blandning. Därför välkomnar vi Subway, ty mångfald är alltid vackert.

Jag är en stolt grön kugge.

I EfterArbetet, denna kassa sossepamflett som faktiskt skrivs i mitt kvarter här på Möllan, läser jag att sossen Niklas Karlsson som är ordförande i partiets lokala valanalysgrupp pekar på jämlikhetens betydelse för en framgångsrik politik. Det är stor humor. Niklas K är nämligen något av den sunkiga före detta varvsstadens BabyDoc, i sin egenskap av medlem i den familj som under långt tid styrt sosseriet och Landskrona, tills FP tog makten efter förra valet med SD som passivt stöd. Familjen Karlsson representerar något av det det sämsta i svensk politik, den ideologilösa hantverkspolitiken med vad som därtill hör av fixande och trixande.
Såna är inte vi gröna, vill man ju gärna säga, men helt sant är det inte. Den gröna fanan har också sina löss, sina kvalster och arvodesrebeller. I går kväll på de grönas, i Malmö, årsmöte hade lyckligtvis trixarna ingen framgång. Det blev en klang och jubelföreställning för en tillitsfull nygrönt dominerad partiavdelning. Den nyvalda styrelsen domineras av åttiotalister och inga av dem är människor som behöver politiken för prestige eller pengar. Vi ska förändra världen och vi ska göra det med ett leende på läpparna. Mobbarna fick fel, hatarna fick se kärlek. Vi är starkare än någonsin. Sverre samlar oss. Jag är stolt över att vara en kugge i det systemet.

Fredagskväll i jordkulan

Minstebror kollar på nån film, Sara, jag och mellanbror lyssnar på punk och vad styvbarnen gör vet jag inte. Styvdottern sover, tror jag. Det har varit en jävla dag, trots våfflor och nu en softish kväll vid maskinerna här fyra våningar ovanför Bergsgatans stillsamma larm. Jag är trött och det är dom andra i lägenheten också. Igår frågade en av Sverigedemokraternas skarpaste hjärnor om det inte var så att den gröne grinige i själva verket bor i en jordkula. Frågan ställdes inte i något obskyrt nätforum, utan i Malmö kommunfulmäktige. Dom små liven går direkt på person, när man efterfrågar källor och fakta som styrker deras illustra påståenden om förhållandena i vår stad. Men nu var det ju inte SD som jag skulle tala om, utan något helt annat, nämligen den politiskt helt döda frågan om mindre barngrupper i förskolan. Det är nämligen svaret mina kollegor och andra oförstående alltid ger på frågan om hur den pedagogiska verksamheten ska bli bättre och personalen mindre trött.
Så inkorrekta är dom och dom kan inte för sitt liv förstå att det enda som är viktigt i dagisdebatten är fyramånadersregeln; detta att I lagstadgad tid erbjuda barnomsorg. Själv skulle jag föreslå att man skippar fyramånadersregeln och istället satsar på kvalitet. Den som väntar något gott, kan kanske vänta en stund till. Inte bara för att dagar som denna ska bli mindre tunga för mig, inte för att jag ska bli nöjdare, inte ens för den heliga måluppfyllelsen. För ungarna, bara. Så tänker jag här i jordkulan, medan sonen växlar över till Bob Marley och folk rör sig nere vid den gamla nedlagda chokladfabriken strax intill. Den ene sverigedemokraten visste förresten att jag bodde vid Värnhem tidigare. Också det sades från fullmäktiges talarstol. Förmodligen läser han detta. Ja, du får svara om du vill, Hallgren. Ha en trevlig helg, förresten.

Jakt på rasister

I morgon väntar kommunfullmäktige och eventuellt en slakt på rasister, eftersom det är min uppgift i den gröna fullmäktigegruppen att ta den sortens strider i Rådhuset. Det blir inte så svårt. Den rasistiska ideologin är så befängd, så lågpannad och så enkel att sticka hål på att en tränad debattör kan göra det på fem minuter. Jag har aldrig torskat mot en rasse och det lär inte hända i morgon heller. Den enda risken är väl att man blir för överlägsen, så att lyssnare och väljare fattar sympati för losern. Är man stark måste man vara snäll, snäll i den meningen att man inser att även en vilseledd sverigedemokrat är en människa. Jag har inga problem med att utanför debatten samtala hövligt med alla representanter för alla partier. Mina vänner väljer jag bland folk som inte dömer människor efter deras ursprung eller tro, men allmän hyfs ska man ha. Men det är något märkligt med rasister, utöver deras inskränkta åsikter. Tidigare i bloggen har jag varit inne deras brännvinskultur och deras kvinnosyn, men det finns något stelt och misslyckat över dom. Lite sorgligt, liksom. Som om dom inte vågar vara glada, förutom när dom är fulla och skrålar nassesånger på båten till Tallinn. Hur som helst: deras vanföreställningar ska plockas itu och dissekeras. Det ska ska bli ett nöje.

Bombromantik och jämställdhet

Nej, det var ingen mardröm, det var verkligen Andreas Malm i min radio och jag var huxflux vaknare än jag ville. Om en stund ska jag vara på plats på stadshuset på jämställdhetsberedning och kommunen bjuder mig på sovmorgon. Andreas Malm, alltså, mannen som försvarar fascisterna i Hamas babblar som en påtänd aspie och denna gången försvarar han bombningarna i Libyen. Riktigt jublar. Själv kan jag inte annat än sörja över saken. Visst är det nödvändigt med våld, men jubla skulle jag aldrig. Och när Andreas Malm ändå är ute och stöder folkliga uppror kan han ju se ett steg längre. I Sydsvenskan läser jag ständigt hur kvinnans ställning försvagas i den muslimska världen. Det var länge sen man kunde se vackra kvinnor i böljande hår på gatorna i Khartoum och Gaza. Nu kan tjejer i jeans få piskrapp, för heltäckande är det enda anständiga. På beredningen idag ska vi prata om diskriminering och man kan så klart tycka att välmående demokratiska Malmö ska vara nöjt och glatt, bara. Men det vore väl fan om vi var nöjda med nästan tillräckligt eller slog oss till ro.

Teenage rampage

När bloggen startade sommaren 05 hade jag en son som var tretton och nu har jag det igen. Äldstebror och mellanbror är olika som natt och dag, dom snuddar inte ens bredvid varandra när det kommer till intressen, mognad, behov eller önskemål. Det gör inget, men det slår mig hur enfaldigt det är att bunta ihop människor i ålderssegment och hur förfärligt det är med förväntningar som knyts till tonårstiden. Man ska bara liksom flippa ut och få problem, hormonerna ska hoppa och man ska testa droger och göra uppror, känns det som. Men om man nu inte gör det, då?
Jag tror på att lämna ungarna ifred, stötta och peppa, men i hög grad låta dom sköta sitt. Och lägg för fan inte din egen tonårstid som mall för hur det är eller ska vara. Minnet sviker som fan. Och turligt nog har mellanbror en så stark integritet att han inte låter sig bli ett redskap för andras drömmar. Och jag tror på att ge dom ansvar, men låta dom bära konsekvenserna av sina handlingar. Tyvärr måste jag bekänna att jag inte alltid lyckas leva upp till mina höga ideal där. Som skilsmässoförälder (twice, even) bär man på ett samvete tyngre än Sisyfos stenblock, trots goda intentioner, trots att man duger lika bra som andra och då kompenserar man. Tyvärr. Men jag släpper ut honom i det fria och låter honom pröva sina vingar, hur ansvarslöst andra än må tycka att det är. Världen är inte farlig, den är skön. Och det är inte jag som lärt honom att lyssna på punk och annan vildsint rock, det har han kommit på själv. Nedanstående låt skakar han nog det långa håret åt, så den tillägnas en vän från min egen tonårstid, som jag vet läser denna text.

Förbjuda otrohet?

Sara tog mig på indiskt och jag henne på teater, för min älskling fyller år och sånt ska man fira. Teaterhögskolans avgångsklass spelade Tjechov och det kostade trettio spänn, men var fantastiskt kul och smart spelat och dessutom var ensembeln sin egen orkester där i grannkvarteret. Och det handlar så klart om vad man ska göra med sitt liv, ska man stanna eller dra, ska man välja trygghet eller hoppas på äventyr. Att man ska följa sitt hjärta fattade Tjechov, det är ingen ny uppfinning. Hemma igen läser jag om otrohetssajter och jag undrar vad fan det är med folk. Otrohet är väl inte så kul, men ibland kan det vara det enda rätta och förresten kan du aldrig veta. Det som först ser ut som en otrohet kan vara någons livs kärlek. Döm inte och du ska inte bli dömd, som man säger. Själv är jag ganska traditionell med sånt där, men folk får ju göra som dom vill. Fram till 1918 var otrohet något man kunde bli dömd för i domstol. Knäppt, men kanske något vissa vill ha tillbaka. Och den där sajten som då sysslar med något så enfaldigt som att förmedla kontakter mellan så kallat upptagna har nu anmälts av tusentals uppbragta moraliskt högstående medborgare. Det du tycker är fel ska alltså inga andra samtyckande vuxna heller få ägna sig åt. Eller så är dom där anmälarna rädda att deras partners ska få idéer. Ingen vet. Tyvärr måste man nog våga ta risker och inse att man inte kan känna sin partners alla sidor. Försöka förbjuda syndfulla tankar är nog inte så verksamt heller. Förebygg med lite indiskt och teater istället. Och kaffe på sängen.

Speciella barn

Eftersom man antar att folket i Rosengård har helt sjuka fördomar mot funktionshindrade och att föräldrar med diagnostiserade barn skulle gömma sina barn om de inte fick sätta dem i en grupp med "normala" barn, så skapades en specialavdelning där det å ena sidan hyssjas och å andra sidan tillåts en höjd bemanning, bl a med specialpedagoger. Andra sidan av femkronan var att det var i stort sett var lika många barn med allt från autism till Downs, som vanliga barn ur dagiskön. Där är jag på vardagarna, när jag inte (olovligen eller på egen bekostnad) fullgör politiska uppdrag. Nu har ledningen konstaterat att vi inte är tillräckligt duktiga på att dokumentera barnens läroprocesser och att samarbetet ibland gnisslat i arbetslaget. Jo, men välkommen till förskolan och Rosengård. Först skapar man ett koncept på tvärs mot all samlad erfarenhet och när utfallet blir att varken barnen med särskilda behov får dessa särskilda behov tillgodosedda och att de så kallat vanliga barnen hela tiden får vänta eller njuta av en verksamhet som går i slo-mo för att alla ska fatta, så är det så klart personalen som ska konsultas att bli bättre på att fylla i enfaldiga blanketter. Nu kan resultatet istället bli att personalen söker sig vidare och ersätts av nya idealister eller snarare kvinnor som vill jobba nära hemmet. Så kan Rosengård förbli en frizon där de fattiga satarna såklart får nöja sig med mindre. Allt medan kommunens ledning planerar för konsert- och kongresshus och annat fint.

Ilmar är inte antisemit (däremot en smula monumental)

Nej, det är fel att kalla Ilmar Reepalu antisemit. Som jag skrivit förr i bloggen har han kommit med mindre välbetänkta uttalanden; i likhet med rätt många andra på vänsterkanten begriper han kanske inte den fulla vidden av Israels utsatta position och vilka konsekvenser det får även för judar i vårt land. Att Israel varje dag måste slåss mot krafter som vill utplåna alla judar från jordens yta är ingen liten sak. Israel måste ha rätt att försvara sig. Men Ilmar är alltså inte antisemit, det kan jag garantera. Och när jag cyklar från Möllan till jobbet tidigt på morgonen, så är det inte direkt världspolitik som fyller mina sinnen. När bussarna kör överfulla och bilarna svämmar över och korkar igen stan, så finns det mer näraliggande saker att ta tag i. Vad jag förstår, så hyser stadens ledning tvivel om huruvida vi har råd att bygga den nödvändiga spårvägen, samtidigt som det planeras för ett konsert- och kongresshus för närmare miljarden kronor. Folk jag ser på min väg genom Rosengård, trötta människor på väg nånstans i den kalla vårdagens första ljusa timme, skulle nog uppskatta bra kollektivtrafik mer än ett fantastiskt hus nere i hamnkvarteren. Jag skulle till och med våga påstå att vi politiker är skyldiga Rosengårds och Lindängens invånare spårväg. Vill vi se integration och utveckling så ska vi hålla oss på jorden, ty den som inte har en fungerande vardag kommer aldrig att ägna sig åt vare sig mellanösternfrågan eller klassiska konserter. Ska jag skälla på Ilmar, så är det i så fall för att han är en smula monumental och ser snygga dyra hus mer än vanligt folks vardagsbestyr. Men allra helst vill jag att det rödgröna samarbetet i stan ska gå som på räls.

Förlorad arbetsförtjänst-gate

Noll kronor. Så mycket får jag i ersättning för förlorad arbetsförtjänst om jag följer chefens instruktioner och söker tjänstledigt utan lön, för mina politiska uppdrag. Om jag å andra sidan följer HR-människornas instruktioner, så blir resultatet att min chef inte attesterar (eller vad fan det nu heter) min ansökan. Så det jag har att välja på är att vara olovligen frånvarande från min tjänst eller att betala för mitt politiska arbete med mina egna beskattade pengar. Ett tredje alternativ är förstås att jag inte utför de uppdrag jag åtagit mig. Intetdera är särskilt tilltalande, det senare kan i värsta fall innebära att Malmö får borgelig majoritet och de bägge andra alternativen att jag inte kan betala mina räkningar. Och flera tusen kronor som borde vara på mitt konto finns fortfarande inne i systemet någonstans.

Spårvagnar och motvillig bostadsrättsinnehavare

När jag så har skrivit på pappret som för alltid befriar mig från bostadsrätten i kvarteret Malmgården och går ut i solskenet och vinden är jag liksom fri från en börda. En börda jag såklart aldrig borde åtagit mig. På Facebook skriver jag att jag bidrar till gentrifieringen av centrala Malmö, men det är faktiskt ytterst motvilligt. Jag vill bara bo här och bo bra och det lämnar oss inga alternativ till att köpa bostad llängre. Fast fortfarande är usla hyresvärdar ett större problem, det ska vi inte glömma. Så cyklar jag till jobbet igen, över klassgränser och längs motorvägsliknande paradstråk för den fria bilismen. Två gånger röstade jag nej och förlorade i frågan om att ombilda Malmgården till bostadsrätt och hur många gånger jag röstat för färre bilar i stan vet jag inte, ett oräkneligt antal, skulle jag säga.
"När får vi spårvagnarna ni lovat", frågar folk på jobbet och på stan och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. En rödgrön regering hade gett oss statliga pengar, men moderaterna bygger motorvägar i Stockholm istället. Så gatorna förblir breda bilvägar, samtidigt som bussarna på linje fem och två är överfulla. Så vill vi inte vänta på en ny regering, så får vi hitta på något här och nu i Malmö. Kanske får vissa saker vänta, som konsert och kongresshuset nere vid högskolan, kanske får vi överväga en skattehöjning. Om allt är viktigt, så är inget viktigt och inget är gratis någon gång. Och spårvagnarna behövs för att knyta ihop stan, tycker jag. Och för att bilarna ska bli färre och det inte längre ska vara livsfarligt att cykla. Jag stoppar ner kontraktet som gör mig fri i ryggsäcken och låser min cykel när jag är framme vid jobbet efter den farofylfa färden genom stan. Ser mig omkring och funderar på vad jag ska ta upp på kvällens möte med vår gröna fullmäktigegrupp. Just det, spårvägsbygget var det. Och fler hyreslägenheter. Skrytbyggena kan sättas på vänt ett tag.

Vi som står där vi stod

Teknikoptimismen vet ibland inga gränser. Fortsätt bygga breda vägar, för vi kommer nog på alternativa bränslen vad det lider och fortsätt med kärnkraft, för förr eller senare löser vi allt det det med risker och avfallshantering. Och Tjernobyl var i hemska kommunistiska Sovjet, så det kan inte upprepas någon annanstans.
Vi är några stycken som hela tiden stod fast vid att kärnkraft var och är en dålig idé. Lite fårade och vindpinade är vi och våra linje-3-tröjor är för länge sedan utslitna, skivan med alla artisterna mot kärnkraft är repig. Men på golvet i köket står Folkkampanjens affisch med Carl Fredrik Hill-äppleträdet, inramad. Åh, ett land utan kärnkraft, det skulle ju bli rena stenåldern. Men kärnkraften är precis så jävlig som vi sa redan då och det finns ingen anledning att tveka. Inga argument har vederlagt det vi sa då och det vi ser från Japan visar tyvärr med all tydlighet att ingen kan tämja Katla.

Ingen tredje småbarnstur

Tidiga morgnar,vakna nätter, blöjbyten och mysko magåkommor. Nej, nån tredje tur till småbarnsvärlden blir det inte. Det är över nu. Vårt förhållande behöver inte välsignas med nytt liv. Så när vi sagt hejdå till gäster med magsjuka barn, så låter vi lugnet sänka sig över den grandiosa lägenheten på Bergsgatan. Sara tar två barn till museet och jag tar en promenad med minstebror. Våra promenader är vårt bästa, men dom blir så sällan av nuförtiden. Det kommer saker emellan hela tiden och sen är han ju mer hos sin mamma än här med mig. Vi kollar på alla roliga affärer här på Möllan och han tar sin hand i min, trots att han är tio redan. Han är den siste som jag blir far till, det är självklart och bestämt nu. Och jag låter bli att greppa över omfattningen av den japanska katastrofen och stannar här och nu på Möllan istället. Det är stilla och tyst, som den söndag det är. Den lilla världen får fylla hela oss för en stund. Sen kommer mellanbror hem från sitt GU-möte och allt är rörelse igen.

Juholt kan bara vinna

Som jag skrivit innan: populära politiker förändrar inte världen. Man ska kunna kommunicera ett budskap, man ska kunna le och vara rolig, men framför allt seg och uthållig som en långdistansare och få saker imål. Och tåla en jävla massa spö, som Ali i matchen mot Foreman 1974. Men är man mån om sin popularitet, så duger man inte för uppdraget. Då blir man som Obama, en parodi på sig själv, en meningslös ögonfröjd. Jag tror Håkan Juholt kan bli den nye Erlander, självklart inte lika lång vare sig i centimeter eller regeringstid, men lika hårt arbetande och på samma sätt med tiden folkkär. Erlander vann inte folks hjärtan för sin humor och sin värmländska, utan för att saker hände under hans styre. Hade Palme inte blivit skjuten hade han kanske glömts bort. Inte mycket hände på hans tid, all retorik till trots. Och han förlorade val. Jag har ingen koll på vad Juholt egentligen tycker och det är inte så viktigt heller. Hans uppgift är att fånga de mittenväljare som gått till M, vinna valet och bilda regering och det kommer han att lyckas med. Han ser lite ut som Tom Selleck för 20 år sen, som en trevlig granne I ett radhusområde. Nothing fancy, really, Förväntningarna är närmast noll och sosseriets opinionssiffror sämre än någonsin. Juholt kan bara vinna.

Kommunal kan ju sopa framför sin egen dörr först

Kommunal går ut och kampanjar mot mammors dåliga samveten och för längre öppettider i förskolan. Det är ingen skam att arbeta för att försörja sig och barn far inte illa av långa vistelsetider i förskolan, menar man. Och det stämmer ju. Frågan är om förbundets egna medlemmar vet om det. Jag vet inte hur mycket strid jag fått ta mot just kommunals medlemmar i just den frågan. Som förälder har jag blivit ifrågasatt och som pedagog har jag hävdat att det inte vår sak att avgöra barns vistelsetider. Problemet är att myten om den goda modern sprider sig in förskolan som en cancer. För många i förskolan är jobbet liksom en förlängning av livet där hemma och det är viktigt att vara bäst i klassen på att hämta tidigt. Och ibland har man fått lappar där man ska fylla i hur lång ledighet barnen ska ha på "loven" (just det, det finns inga lov i förskolan) och fyller man inte i enligt instruktioner så förväntar sig personalen att barnen inte är i förskolan alls. Bortsett från sjukvården finns det nog ingen verksamhet där personal aktivt arbetar för att så få som möjligt ska delta så lite som möjligt i verksamheten. Detta villl kommunal ändra på. Det vore smakfullt att sopa framför den egna dörren först.

Polisverksamhet förklädd idioti?

Åh, det är morgon med havregrynsgröt och P1, havregrynsgröt för att det är nyttigt och gott och P1 för att få veta saker om världen. Styvdottern smyger upp, sätter sig vid köksbordet och frågar vad dom pratar om i radion och jag svarar att det är en polis som säger att gatumusikanter från Bulgarien i själva verket var tiggare som skulle kastas ut ur landet. Kul prejudikat, kan man säga. "Nej, Mick Jagger, du är engelsman och visserligen EU-medborgare, men musik är förklätt tiggeri, så hejdå, enkel biljett till ditt jävla tedrickarland". För övrigt är ju inte ens tiggeri förbjudet, men sånt är kanske detaljer i sammanhanget. Styvdottern utropar på klockrent dalmål en fruktan för stockholmspolisens förstånd och jag citerar: är dom dumma i hövvet?

Ja, döm själva.

Vi älskar farliga Malmö

Och igår när vi gick från Lidl och hem så var det polisavspärrningar på Södra Skolgatan och senare läste vi att det skjutits i garaget. Vem gärningsmannen var vet ingen, men ofret var känd hos polisen sedan länge. Så är det. Se till att du inte blir känd hos polisen, ge fan i alkohol och andra droger, så slipper du våldsbrott. Men sen hade tydligen en affär här på Bergsgatan rånats av några knivbeväpnade personer och det är ju svårare att skydda sig mot, kanske. Nu vill några gärna tala om att Malmö är så farligt och att det är så lugnt och fint på andra håll. Och man vill hemskt gärna säga att man såklart vet vad det beror på. Och, ja, Malmö är farligare än en del andra ställen. Inte som Stockholm, förstås och inte som Sjöbo där det var skottlossning i veckan, men såklart mer än en sömnig liten by på landet. Det farliga finns alltid parallellt med det roliga och underbara. Inget som är spännande är någonsin riskfritt.
However, de värsta avarterna kan slipas bort med ganska enkla medel. Se till så att befolkningen är blandad, se till så att det finns ett hopp om en bättre framtid för de som har det allra sämst. Bygg för boendekarriär i hela stan, så att folk vill bo kvar i området även när de fått en lite större kassa och i andra änden, se till att det finns bostäder i stan även för de som inte lyckas lika väl. Vi älskar farliga Malmö och skyr en trist trygghet. Och vi vet att det är vi tillsammans som skapar det som blir och våra ord och handlingar är viktiga.

Rödvinshögern slår till.

Vad är det med liberaler och alkohol egentligen?
Man får inte "moralisera2 heter det, nu senast hos Mattias Svensson, som några facebookvänner så naivt citerar. Förbud är alltså fel därför att det är förbud och upplysning är då tydligen att moralisera över någons livsstil. Men här biter sig fylleliberalerna i sin egen röv. För är det något jag vet om de frihetliga idéerna, så är det att din frihet inte får inskränka andras. Och på varje alkis går det tre-fyra pers (ofta barn) som mår skit och får sin frihet inskränkt. Och på fyllan slåss man och får spö och det belastar den offentliga sektorn eller försäkringskollektivet, om man uttrycker sig så. Det är väldigt känsligt för det fina folket i de gentrifierade innerstäderna att höra sånt, för dom tycker att dom är så kontinentala och fina. Men skillnaden mellan att dricka svindyrt vin ur tjusiga glas eller norrlands guld direkt ur burken är noll och intet. Nä, jag tänker inte ta något ifrån er, men däremot fortsätta berätta om möjliga konsekvenser av drickandet. Om hur oliberalt det är att dricka.

Kartan och verkligheten

Jag brukar sitta försjunken i kartor och studera gator, skogar, städer och avstånd. Så har det varit sen jag var liten och med dagens moderna teknik går det lättare. Google maps på iPaden, man kan dra ut så att man ser hela världen, eller snäva in så man bara ser det där torget i Berlin där Sara köpte sina stövlar eller Themsens södra sida, där vi drack kaffe ur bruna pappmuggar. Det är fantastiskt. Sara säger att jag inte ser på filmen, utan bara stirrar in i paddan, men jag hänger med i handlingen också. Så värst social är jag förstås inte dom gångerna. Jag sticker iväg i fantasin, liksom. Slår man om från karta till satelit, så ser man allt i verkligheten, allt utom gränser, för dom finns inte i denna världen.
Gränser är en konstruktion, bara och ändå ställer dom till sånt elände för oss. Ett barn som inte kan få den hjälp han behöver för att han inte får personnummer för att han är född på ena sidan av en sån där jävla linje; två älskande som inte får leva ihop av samma skäl. Det är sinnessjukt.
Dagens historiska avtal ,mellan de gröna och regeringen är ett betydelsefullt steg för nedmontering av gränser och hinder. Gränser som alltså inte finns på riktigt. De enda som beklagar är väl rassar och byråkrater. Så låt dom.