De gröna tog inte ledningen

Den ende gröne regeringschefen i hela världen är en 65-årig tysk som bär det vackra namnet Winfried Kretschmann. Han bor långt nere i södern bland blåsorkestrar och skummande ölsejdlar. Inte en jävla latte så långt man ser och verkligen inga dumplings. Winifried är en aktad man, medlem av skytteföreningen, men likförbannat grön. Här i Sverige har vi gröna haft en enda ledande post och inte heller det var bland rawfood eller . Peter Eriksson sydde ihop en koalition som störtade sossarna från makten i Kalix och i valet efter fick vi gröna 44 procent i den norrbottniska bruksorten. Ska man vinna vanliga människors hjärtan, så måste man vara lite som vanliga människor, kan man säga lite slarvigt. Folk måste lita på en, folk måste fatta vad man vill och man måste kunna samarbeta med andra. Vårt gröna parti i Sverige plågas svårt av en ungdomskult och en hipsterkultur som riskerar att stöta bort alla oss som inte säger pepp i varannan mening och inte odlar urbant eller läser kurser på universitetet som de flesta aldrig hört talas om. Det parat med en otydlighet i viktiga frågor gör kaoz med oss gröna och lämnar våra potentiella vänner med ett frågetecken mitt i nian. Dessutom verkar vi ha en obesvarad kärlek till betongförorterna, men som de flesta olyckliga kärlekar så blir det aldrig mer än en dröm, inte ens om vi står på torget och lovprisar jallatrappan och tom struntar i antisemitismen för att vara till lags. Jag svär, mannen, så är det. Och opinionssiffrorna talar till oss. Ni är et ganska litet parti, säger dom. Om vi funderar på vad som gjorde oss starka i kalix och Baden-Wurttemberg, så hittar vi svaret på vad vi måste göra i Malmö, Skåne och hela Sverige. Vara vanligt folk (fast liite bättre) som säger tydliga saker som annat vanligt folk förstår. Vi tog inte ledningen när vi kunde. Den förvann med ett pepp pepp som ruset efter en misslyckad tentafest.