Denna stad är som en människa

Jag vaknar första gången klockan fem. Det är ljust ute men när jag ser mig omkring och upptäcker vilken tid det är så fattar jag att det är utfestade människor på väg hem jag hör och och inte förmiddagsfolket på väg till stranden eller kolonilotten.
Min stad är som en människa,  den har hjärta, den har själ. Den har kallats transitstad, men några av oss kom för att stanna. I augusti kan jag fira att jag bott här i trettio år. Jag behåller min dialekt och jag håller på GAIS, men detta är mitt hem. Här föddes mina barn, här tog jag examen, här jobbar jag. Förutom en sex år lång utflykt i de södra förorterna har jag bott i centrala stan, för jag har privilegiet att kunna välja ungefär var jag vill bo. Mitt bostadsområde är präglat av  rövarkapitalism och radikala åsikter och jag upphör aldrig att fascineras av det. I mångfaldens namn kastas sten genom fönster på matställen som inte anses rymmas här. Sen köper man öl och mat som serveras och lagas av svart arbetskraft. Luften är fri på gott och ont.Sedan ett kvarts sekel är jag dessutom medlem i ett politiskt parti. Jag såg det som min plikt att försöka förändra världen och förändringen behövs ännu och därför är jag kvar. Jag älskar min stad, min jag är inte blind. Jag tycker allt har blivit bättre, men jag inser att vi politiker måste leda och styra, men också mer lyssna och förklara. Malmö som tidigare samförståtts intill tristessens rand bär nu klasskillnader och motsättningar med sig som en tickande bomb. Det är enkla lösningar som föreslås; släng ut dom jävlarna, det är judarnas fel, höj bidragen, sänk bidragen, kräv mer, kräv mindre. Men all min tid i stan och i politiken har lärt mig att de enda förändringar som är värda något tar tid och kräver klassamarbete och gemensamma mål. Malmö behöver byggas om. Vi har en armé av undersysselsatta, samtidigt som miljonprogramområdena ruttnar bort. Vi har överfulla bussar som bullrar och slits ut och vi har bostadsbrist, samtidigt som vi har stora parkeringar som tar plats.
Vi behöver slå an en ton av försoning, samtidigt som vi inte kan vika ner oss en tum när det handlar om rätten att vara malmöbo och delta i stans utveckling.
Så måste de stora orden lyda, men det är från små saker de stora kommer. Från kallt kaffe i alltför varma rum, från nycklar som vrids om och barn som välkomnas till ännu en dag av lek och pedagogik, från grannen som hälsar i trappan och från det nya perset på milen. Det regnar nästan jämt i stan där jag bor. Men ibland skiner solen och är det inte min hemstads näktergal jag just hörde sjunga vackert?

Ta tillbaka arbetslinjen

Jag har inte detaljstuderat partiets budgetmotion, men vad jag förstår så är det ett stort fokus på att skapa nya arbeten,  särskilt för unga, bland annat genom att skynda på klimatomställningen. Det är helt rätt stuk. I Malmö har vi röda och gröna dessutom enats om väldigt ambitiösa mål: år 2020 ska kommunens verksamhet köras på förnyelsebar energi och 2030 ska hela stan göra det. Det kräver hårda tag mot slöseri med ändliga resurser.
Här i Rosengård visar unga män stolt upp sina feta Audis och BMW, men det är skådebröd, för här ärlångt till ekonomisk trygghet, långt till en sund arbetsmarknad. Beroende av bidrag och svartjobb gör folk till slavar, utbildning och vita jobb gör oss självständiga och ger oss utrymme att bry oss om framtiden och lägga upp planer. Då kan vi byta ut våra Audis moot cyklar och kollektivtrafikkort, för är man inte fattig behöver man inte heller låtsas rik.
Vi måste ta tillbaka arbetslinjen och fylla den med solidariskt och grönt innehåll.

"Prata svenska, skånejävlar!"

I Gaisklacken skräder man inte orden när de våra möter ett av de skånska lagen. Ständiga ramsor och sånger om att skåningar inte är riktiga svenskar, att skånska är danska för nybörjare och att skåningar inte kan säga r. Skämtandet om skåningar finns inte bara i tykna ramsor i klacken utan hittas överallt från Markaryd och norrut. Bilden av den dryge Edward Persson-bonden, av proggare och Peps som sjunger på obegriplig rotvälska och Bosse/Henrik Larsson-mumlande fotbollsspelare. Till den bilden läggs nu sen några år: skåning/rasist. Det är dubbelt sorgligt att just de män som hånas som halvdanskar verkligen är överrepresenterade i ledet bland de flaggviftande idioterna i Sverigedemokraterna. Mer psykologiskt bevandrade människor kan säkert förklara fenomenet. De förklaringar jag hittills hört duger inte. Skåne är inte mer mångkulturellt än andra län, skåningar är inte fattigare, inte mindre intelligenta, inga det är särskilt synd om. Skåningar är i allt väsentligt som alla andra svenskar. Det måste vara något annat som triggar männen i Bjuv och Bromölla. Kanske är den skånske mannen en hangaround som vill kvala in i Sverige genom att vara svenskast av alla. Ingen vet.
Själv är jag malmöbo sen 30 år. Den utveckling jag sett i min stad kan sammanfattas i fyra ord: allt är bättre nu. Få saker är jag så stolt över som att jag varit en kugge i det system som förändrat till det bättre. Jag förstår att inte alla delar min syn. Några längtar tillbaka till Kockums och strumpan och den tiden då det inte fanns en enda uteservering i stan och inte ett enda matställe på Möllevångstorget. Men många var ju barn då och förresten är rasismen större på bonnalandet. Jag begriper det inte. Men jag svär att bekämpa det så länge det behövs.

Så ock i förorten

Jag jobbar i förorten, som ni vet. Ständigt får jag höra att allt där är så annorlunda, att man liksom får tänka och handla på ett annat sätt när man kommer dit ut. Men jag vet inte, jag. Folk är åndå rätt lika vart man än kommer. Det är lätt att övertolka klädkoder och andra kulturella uttryck. Och det som är riktigt viktigt i förorten handlar om klass, precis som överallt annars. Och klassamhället övervinns med utbildning och arbetsmarknadspolitik. Jag hade önskat att det var såna saker man pratar om när man pratar om förorten i media och bland den mätta medelklassen, men istället pratar man exotiserande om kryddor och olika namn på gud och så.
Och den hopplöshet som bland annat manifesterar sig genom lågt deltagande i politik och samhällsliv löser partierna genom att bjuda in extremister att sitta med vid bordet. Och dessutom deltar man under stort självberöm i arrangemang tillsammans med djupt konservativa krafter som man inte ens skulle ta i med tång om de klädde sin bigotta skit i europeisk klädedräkt. Det är sant att det i förorten finns mycket dunkla krafter; där som på många andra håll. Två steg bort finns hederskultur, machoskit och antisemitism. Kvonnors ställning är, som alltid i kombination med fattigdom, svag. Men det är inte de gapiga grabbarna vi i stan ska vända oss till. Det är strävsamma morsor, fritidsledare eldsjälar och alla de som står emot och ser allas lika värde. Jag är inte intresserad av dialog med rasister, kvonnohatare och religiösa hatare. Jag vill bygga samhället med andra demokrater. Så som i centrum, så ock i förorten.

Lämna Håkan ifred!

Nu är det Håkan Hellström man ger sig på. Han är ju vit man och snart 40, bevars. Och då ska han hålla käften eller i alla fall inte tro att han varit med om något. Han ska axla sitt ansvar och tänka på svälten i Sudan eller så. Se de stora linjerna och hur privilegierad han är. Stå tillbaka för representanter för de förtryckta grupperna. Men Håkan är till skillnad från andra personer som debatterats i veckan inte ordförande i någon förening med familjestadgar på hemsidan eller så. Han skriver och sjunger väl vad fan han vill. Kravet att vi alla ska stå upp och vara representanter för vår hudfärg, ålder, kön eller klass eller det lag vi håller på bygger på missförstånd  om begrepp som individ, struktur och samhälle. Det tycks mig som om personer som vet med sig att de är privilegierade som individer, drar till med strukturer för att se ut som offer och i andra ändan bankas individen Håkan ner för att han som vit och medelålders har mage att sjunga om tjugoårsåldern och om livet i Tynnered. Det är på sitt sätt begåvat; om man inte tror sig kunna nå framgång på egna meriter så kan man ju dra ett kort. Det kanske är bra för karriären, men det förlöjligar viktiga saker. Så lämna Håkan ifred.

Så nära, så nära

Några av er som läser det här har ett problematiskt förhållande till alkohol. Vi är med i samma klubb, men inte alla av oss skyltar med det. Man får göra som man vill, men för mig är det bokstavligt talat livsviktigt att markera mitt avstånd. Inte till er som väljer att använda alkohol, utan till själva drogen som sådan. Jag gillar. syndaren men inte synden. Simple as that. Ibland blir det ändå lite komiskt när människor med stora ord är så normkritiska att de knappt hinner andas när det gäller familjepolitik och kärlek, samtidigt som de inte för ett ögonblick reflekterar över normen att bedöva själ och sinne med alkohol. Istället får jag förklara varför jag vill möta livets makter vapenlös.
Under min snart sexåriga alkoholfrihet har jag ändå då och då funderat på att bryta nykterhetslöftet och igår var det nära att det blev verklighet. Det var närmre än någonsin och det kunde ha slutat illa. En beställning som blev fel, två etiketter som liknar varandra och jag tänkte under halvdelen av en sekund att nåt litet glas väl inte kan skada. Men det kan ju det och det hade inte blivit något litet glas, utan en förevisning ut i öknen igen. Så nära, var jag. Jag darrade och ropade till mig servitrisen. Allt reddes ut och jag var kvar i sanning och nykterhet. Tillbaka i tryggheten,  men med ögat och skallen vakande.

Det regnar här i Stockholm idag

Det finns många fina människor här i Stockholm, men finast av alla är en ung kvinna med lockig hår och guldbruna ögon, för det är min dotter Josephine. Hon säger att hon är fattig rent materiellt,  men håller med mig om att hon har ett stort kulturellt kapital. Det är inget man kan köpa bröd för, men man kanske har lättare att komma igen än andra. Och jag tackar kloka människor för att vi lever i ett land av komvux och andra chanser för det om något är välfärd. Det regnar här i Stockholm idag, som Carola sjöng när hon var ung och innan hon förleddes av charlataner och påstådda gudsmän. Dottern är inte förledd av någon. Hon ser klart och tydligt, utan att försköna. Inte alla politiker på konferens har döttrar som surfar jorden runt eller får stipendier till Oxford. Några av oss får döttrar som bor i Husby och som får kämpa hela livet. Men våra ungar har våra hjärtan oavsett vad de anses lyckas med i världen utanför. Det finns alltid leenden och kladdkakor på fåtölj att ackompanjera samtal om livet med. Det är aldrig försent för något.

Maria och hycklarna

Det är inte twitters alla unga arga vänstermän som som ser till att fler flyktingar får stanna i Sverige. Inte heller de som buade vid demonstrationen mot Reva eller de som sitter på pubar och vid kaffebord och överträffar varandra i sin rättrådighet. Det var en ung grön kvinna som skulle visa sig vara den som gjorde en skillnad. Politiken är oftast ytterst oglamorös. Det handlar påfallande ofta om sega möten med människor man inte nödvändigtvis gillar så värst mycket. Det är väl därför så många så ofta föredrar att stå utanför systemet och gapa framför risken att vanäras där inne. Det är bara den som gör något som riskerar att göra fel, men det är också bara den som riskerar något som kan förändra. Maria vågade och fler människor får stanna. Och jag sitter i mitt kök och är glad att vara med i samma parti som henne; att rent av bo i hennes valkrets.

Magnus frågar

Bästa Magnus frågar varför han ska engagera sig politiskt igen. Det kan man såklart fråga sig. Det är slitsamt och kostsamt, för tvärtemot vad de flesta tror tjänar man vare sig karriärpoäng eller pengar på politiken. Men man ska ändå. Vissa saker måste man göra för att visa atr man inte är en liten lort, som Jonathan Lejonhjärta säger. Det krävs såklart några saker av en. Det första är att ens avsikter är hederliga. Politik är inget nöje, ingen ball och trendig grej. Det är mödosamt och ofta ska man först kompromissa internt innan man kompromissar med sina samarbetspartier. Sen är min erfarenhet att förändringar som består tar väldigt lång tid att genomföra. Och man kan hitta vänner och kärlek i politiken, men ännu oftare får man ovänner.
Och ändå är det värt besväret.
Om det brinner en jävla eld i dig, om du bestämt dig för att göra en skillnad, om du vill slåss för allas rätt, för frihet och solidaritet så har du inget val. Du bara måste. Du vet att du kan, du duger lika bra som någon annan, dina erfarenheter är viktiga. Livet är för kort för att levas halvt eller cyniskt. Du ska förändra världen.

Lågprisunga och priset vi betalar

Om det nu var priset för att fler människor på flykt ska få stanna i Sverige, så var det billigt. I politiken är det ofta så att man får igenom något till priset av något annat, ibland helt långsökt långt från ursprungsfrågan. Ibland får man svälja en besk medicin och le och låtsas som om det är Coca cola. Det kan det ofta vara värt. Men om inte kopplingen mellan frågorna finns i detta fallet, så begriper jag inte alls. Mitt parti har alltså bestämt sig/oss för att helt plötsligt tycka bra om ordningen att arbetslösa unga ska kosta betydligt mindre att anställa än oss äldre. Detta är väldigt. populärt hos folk som vill sänka skatter rent allmänt och självklart hos arbetsgivare som anställer unga. Däremot talar inte mycket för att samhället kunnat räkna hem reformen. Det är nämligen helt andra saker som gör att unga har svårt att få jobb. Det viktigaste är att väldigt många inte går färdigt gymnasiet och därför är svåra att anställa, eftersom man helt enkelt inte är anställningsbar. En annan sak kan vara att man varit kort tid i Sverige och av de skälet inte kan få jobb. En tredje sak kan vara att man heter Hassan och därför väljs bort.
Några unga heter såklart Gustav och lyckades väldigt tidigt att hitta både jobb och lycka. Tror inte att priset på hens arbetskraft spelade så stor roll då. Kanske har vi blivit som vi umgås och tänker mer in oss i rollen som arbetsgivare än som ung arbetslös. Sånt där får vi fundera på. Priset vi betalar kan bli högt om vi väljer fel perspektiv.

Som om han vore mindre vetande

Jag sitter i köket och äter ostmackor. Nere på gården verkar vårbruket ha börjat; nån maskin rensar ogräs eller vad det nu är. Snart ska jag sätta mig på cykeln och sticka några kilometer österut för att jobba som jag gör. I morgon ska vi sticka till Stenshuvud och idag fortsätter vi Astrid Lindgren-temat. Försvenskning, skulle några kalla det; de som ser Rosengård som något exotiskt. Ett medeltida baklavasamhälle  fast med audis och iPhones. Själv vägrar jag att se det så. För mig är orden om att ingen unge ska lämnas kvar en sanning. Jag ger inte upp på nån och jag vill att de ska få visioner och drömmar som sträcker sig utanför fotboll, hiphop och bidragsberoende. Och de ska veta saker om det samhälle de fötts att leva i.

Jag ser alla människor som lika värdefulla och ställer samma krav på oss alla. Det är således aldrig förståeligt att medeltida värderingar lever kvar, aldrig möjligt att legitimera korkade sedvänjor eller rasism, oavsett hur det paketeras. Så tala inte med mig om den där politikern som om han vore mindre vetande. Han får som du och jag stå för sina handlingar och för att han gett rena rama nazister en plattform att ostört breda ut sina förfärliga ideer. Det är samma regler för alla. Ingen ska ursäktas, undantas eller lämnas kvar.

Spårvagnar i Malmö då och nu.

Sydsvenskan hade i helgen en artikel med bilder på spårvagnar. Några bilder var hundra år gamla, men den senast tagna var från 1973, året då den senaste spårvägslinjen 4 lades ner. Tiden sades ha sprungit ifrån spårvagnarna, nätet hade inte byggts ut sedan 1937, utan tvärtom reducerats kraftigt bit för bit tills bara en linje återstod. Om ett spårvägsnät ska vara effektivt så måste det täcka in de stora. bostadsområdena. Hade linje 4 byggts ut till Bunkeflo och linje 1 till Jägersro, så hade spårvägen varit kvar och förmodligen kompletterats med en linje till Rosengård. Men så blev det inte. Malmös spårväg, som till skillnad från Helsingborgs och Stockholms innerstadsnät delvis överlevde högertrafiken, lades ner bara några år innan Frankrikes stora satsning inleddes och vinden vände för spårvagnarna. Nu byggs moderna nät på många håll, integrerat med stadsomvandling. Nu är spårvägen oflexibla struktur det man bygger staden kring.
Att Göteborgs nät överlevde 60/70-talet har att göra med att man byggde linjer på egen banvall till miljonprogramområdena, banor som tänktes konverteras till T-banor, vilket inte blev av. Några sådana planer fanns inte alls i Malmö, så spårvägen dog en långsam och plågsam död. Mitt eget sista minne från Malmös spårvagnar är från en senvinterdag samma år som nedläggningen ägde.rum. Jag var en nioårig spårentusiast som inte alls begrep det smarta i att lägga ner ett miljövänligt trafikslag. Den vackra mustangen från 1946 kryssade tyst och vackert hela vägen från Gustav Adolfs torg till Sibbarp, där den vände i en slinga precis där buss 32 numera vänder.
Den spårväg som nu planeras i stan har inte mycket gemensamt med den som lades ner, men principen är den samma. Hög kapacitet, miljövänlig drift och utrymmessnål. Inte en enda av de politiker som lade ner spårvägen finns kvar i aktivitet. I Malmös kommunfullmäktige är det bara pensionärspartiet som argumenterar som man gjorde då.  Framtiden ser ljus ut för oss som gillar spårvagnar.

We are family

Lördag och det bjuds på födelsedagsmiddag på Tusen&2, det märkliga burgerstället här på Bergsgatan, i Zorbas gamla lokaler. Överallt på väggarna sitter bilder på kända människor, John & Yoko, Malcolm X och till och med Elvis Presley. Längst bak i lokalen tronar en socialrealistisk kommunistkitschig målning. Men stolarna är kvar sen grektiden, även om man inte hittar minsta lilla Souvlaki på menyn längre, utan bara dessa tusen burgervarianter. Vi är nio pers, så det tar en stund innan alla har beställt. Ingen tar Elvisburgaren med jordnötssmör. Så frigjorda är vi inte, fast vi bor på Möllan.Ingen tar heller den vegetariska. Trots att vi bor på Möllan. Jag tar en texasburgare och det gör även den vänsterradikale av mina söner. Vi är inte petiga på det viset.
Vi är alltså nio pers och då är ändå inte alla här. Dottern bor i Husby i Stockholm och kommer inte ner för en middag. Och jag funderar på om vi är en, två eller fler familjer och vem som i så fall tillhör vilken. Sonens flickvän, är hon en i familjen?
Ingen vet och man kan ju fråga varför det är viktigt att veta. Kanske för att Sveriges nästa statsminister säger att sossarna är en familj (där pappa inte behöver vara f-ledig och där mammas jobb inte får gå med vinst) och kanske för att det överallt finns familjerabatter och familjepolitik.
Vi brukar ibland kalla oss för stjärnfamilj, men det är meningslöst för folk utanför Söder och Möllan vet inte vad det är. På Facebook läste jag något om att en familj består av människor som tycker om varandra. Det var fint skrivet. Men sant är det inte. De enda i sällskapet som valt varandra är jag och Sara och sonen och flickvännen,  men det är verkligen inte säkert att hon med berått mod valt alla oss andra. Kanske ska vi sluta använda familj som ett hedersomnämnande eller som något som är fint och ska generera förmåner. We are family. Men mest människor. Det senare kan vi ju ta mer fasta på.

Sticky fingers och varför vinst är bra.

Det sticker i fingrarna och jag lyssnar på Janis på väg till jobbet. Inte på Stones och förresten betyder sticky inte stickig utan klibbig. Jag jobbar i förskolan i Rosengård. Tusen gånger har jag sagt god morgon till trötta barn och druckit kallnat zoegas och hört fåglarna signalera vårmorgon. Mitt jobb har goda och sämre sidor, men att få vara med och stötta barns utveckling tröttnar man aldrig på. Det man tröttnar på är paperwork och inkompetent ledning. En tungrodd kommunal organisation där det inte alltid de bästa leder utan snarare de som är mest strömlinjeformade och sen får positioner som tack för.lång och trogen tjänst.
I vinstdrivande verksamheter leder snarare den som kan få hjulen att snurra effektivt. Det duger inte att köra slut på folk, för ordet sprider sig och till sist har du inga medarbetare eller brukare kvar. Det är inte mer hejdlöst profitbegär där än i byggsektorn och där pratas det aldrig om att man får mer bro för pengarna om byggbolaget går dåligt. Jag förstår om den som vill ha socialism rent allmänt inte heller vill ha vinst i välfärden, men i övrigt håller argumenten inte helt.
Därför skulle jag välkomna fler entreprenörer i min bransch. Vinst är bra, vinst får en att tänka nytt och resurssnålt.
Själv vill jag inte äga något företag, jag har det bra som anställd, om ni undrar. Mer än en kugge i systemet har jag inget behov av att vara.

edit: för säkerhets skull vill jag lägga till att min närmaste chef är alldeles utmärkt. Uttalandet var principiellt.

#throwbackthursday (antirasism)

Veckans bild föreställer Oscar Schindlers grav i på den katolska kyrkogården i Östra Jerusalem och förra veckan kunde vi se sonen och jag i hjärtat av Berlin. Antirasismen måste ympas in i blodet på ungarna, det kommer inte gratis. Samma sak med respekten för alla tänkbara trosuppfattningar och sexuella läggningar och vad det kan vara. Det behövs inga skitnödiga högstämda tal, det är bara att säga normala saker högt och ta ungarna till olika platser. Om man själv konfronterar dumheterna så följer ungarna efter. För uppror i all ära; ungarna blir som du fostrar dem när det kommer till värderingar.  I sommar tar vi dem på en liten centraleuropeisk turné. Krakow och Budapest. I alla fall. Det är i fotspåren på Oscar Schindler och Raul Wallenberg, det är till Bigos och Pörkölt och varma källor och det oundvikliga besöket i Auschwitz.
Vad du än gör så för du över värderingar och ger erfarenheter. Den antirasistiska kampen sover aldrig.