Inte göra sig dummare än man är

Fick frågan av en på jobbet om jag skulle avge något nyårslöfte. Sådär. Inget som kan redovisas i kronor eller kilon i alla fall. "Inga löften ikväll mer än ett enda, jag finns hos dig vad som än skulle hända", sjunger Lundell och det räcker väl. Jag försöker att vara där för de som behöver mig. Ska försöka stå fast vid min väg och mota bort det som vill krossa hälsa och annat jag håller kärt. Fullfölja ett och annat som jag påbörjat, där brukar mina svagheter finnas. Sen har jag en mycket specifik önskan och det är att människor som deltar i debatter och samtal inte ska göra sig dummare än de är. No one expects the spanish inquisition, sa Monty Python, men nu gör vi det, för spelad dumhet och låtsad bokstavsläsning gör att vad som kunde varit spännande samtal om viktiga saker istället kommer att bli skandaler om ingenting, om hur platser uttalas, om metaforer eller om något annat oväsentligt. Ingen trodde att det där med geväret menades bokstavligen. Ingen.
Vi som vill förändra världen och möta människors ögon, riskerar att bli en samling lurpassande fegisar som ser ner i marken där vi går och blockar politiska motståndare istället för att tala med dem och som bygger karriärer på att stå för så lite som möjligt i rampljuset, men konspirera desto mer i det fördolda.
Det är djupt olyckligt.
Min önskan inför nästa år är vi vågar förlora fotfästet en smula och att vi gör oss så smarta som vi är.

Önskan bort, längtan hem

När man inte bloggat på, jag vet inte, en vecka eller så, så står ämnena som spön i backen. Det har varit jul och bara det drar av lager efter lager av minnen av julmust, klappar och snödrivor. Och att träffa sin dotter, syster och mamma, det är bara det en sjö att ösa ur. Min mammas självklara gästfrihet och godhet, min dotters ögon som är som mina och som bär på liknande tankar och är min avbild i så mycket. Min systers hårda kramar och humor som gör att man alltid är hemma med henne även om det var nåt halvår sedan vi sågs. Med min andra syster blir det alltid samhällstillvänt och relationer, erfarenheter av vackert och fult, men hon är ute i skogen, ute i sin stora lycka med kärleken hon till sist fann.
Men det är en bild från ett kafé i en spansk stad som till sist fångar mig. En kopp choklad med churros på ett fat bredvid, ett minne starkt som chili från en helt annan tid i mitt liv. Jag och en vän drog runt på vägar och järnvägar i Spanien, det var vår och olivträden blommade och lastbilar spydde ut avgaser och vi började en hel del dagar med just denna meny, varm choklad med friterade degrullar till. Inte så hippt. Jag vet inte vad vi gjorde om dagarna, vi drog omkring, vi var vänner och vi talade om livet och världen, högtidligt, tvärsäkert och hoppfullt. Än skulle vi öppna kafé, än skulle vi flytta till Stockholm, allt, verkligen allt, var möjligt, som det kan vara när man är ung.
Nu skulle man inte orka vara dammig och smutsig veckor i följd, nu vill man ha badrum och bekvämt. Men i sommar ska det i alla fall tågluffas igen, jag och Sara, och då åt ett helt annat håll. För längtan till främmande röster och dofter tar aldrig slut, önskan bort, längtan hem.

Bobby Jean

Ögonen vandrar snabbt över raderna i Bruce Springsteens utmärkta, men slarvigt översatta biografi. Det åks bil i barndomen och dowop-musiken flödar ur högtalare i öppna bilar längs Jerseys kust och tiden går och Max Weinberg räknar in och Jon Landau skriver att han sett rockens framtid och hur rätt hade han inte i det?
Och manlig vänskap, det där mystiska. Bobby Jean. No surrender. Blodsbröder i sommarnatten som kan prata om allt och delar cigg och allt vad män nu gör när de umgås. Jag vet inte riktigt. Det är sällan jag varit inne i det där. Mina Bobby Jeans har bara funnits i några enstaka exemplar, varav en är kvinna, mest har jag umgåtts med de olika kvinnor jag levt med eller dejtat och folk på nätet när det varit läge för det. Jag har saknat vänskapens sötma, den där delade ciggen och förtroligheten, men det har uppenbarligen inte varit min lott. Jag är en misfit, en varg som söker sin flock men stöter bort den i nästa stund. Det kan vara min hjärna som automatiskt byter frekvens när någon kommer för tätt intill, jag vet inte. Öppen är jag, rent av gränslös ibland, jag minns hur någon sa det till mig och hur stött jag blev, men, ja, sån kan jag vara. Jag kryper upp i fåtöljen och i soffan bredvid sitter Sara och surfar och vår kanin lyssnar på trafikbruset från gatan och vädrar choklad. Sönerna är ute på sitt, träffar polare och kanske delar en cigg i nåt gathörn och kollar läget. Sådär som snubbar gör. Om det nu är det man gör.

Snurrigt om rondellen

Vinterkräksjukan binder mig vid sängen. Det är karma, det är fallet efter det högmod som handlar om att jag aldrig blir sjuk. Det blev jag visst. Dåligt med att vara sjuk är typ det mesta, men man hinner svara på mail och läsa ikapp.
Flera skribenter tar upp haschrondellen, den som V ville döpa till Kämpa Malmö-rondellen lite svulstigt. Man skriver saker som att först när Möllan gentrifierats, så reagerar man, för knark har det alltid sålts här. Och för vem är stan, frågar man sig retoriskt. Får fattiga plats?
Nä, fattiga har svårt att klara sig. Det finns en strukturell hemlöshet i Malmö, som är ett stort problem. Trots att det byggs mer än någonsin, så är det svårt att efterfråga bostad om man inte har någon inkomst. Men det är inget argument för att dealare ska ockupera gaturum och portuppgångar i vårt område, sambandet är obegripligt. Varje dag i veckan väljer jag barns och ungas mobilitet och frihet framför att de sköna snubbarna ska kunna göra en quick buck. Jag tror heller inte att knark är något som måste finnas. Och så jättegentrifierat är här inte. Det finns fortfarande gott om unga kulturarbetare och märkliga affärer i området och priserna på bostadsrätter är hälften mot Göteborgs och en fjärdedel max av Stockholms. Vi har råd att bo här och då har många det. 
Så den här politikern kommer att fortsätta fatta beslut som stör knarkhandeln. Allt annat vore snurrigt.

Årets födelsedagslåt

Jag är inte Jesus. Tror inte ens på honom. Jag älskar inte mina fiender. Några ska jag bara hålla mig undan, men andra ska jag konfrontera. Jag testade att vända andra kinden till, men det funkade inte alls. Jag var ett mobbingbarn, stukat och sårat. Det var dyrköpt, men jag insåg att ibland måste man slå tillbaks och då hårdare så att man säkert vinner. Allt det här är såklart metaforer, jag har aldrig i hela mitt vuxna liv burit hand på en annan människa.
Men att älska alla är en övermäktig begäran att ställa till sig själv. Man kan gå in i väggen för mindre. Nu när jag korsat linjen till mitt femtiofjärde år märker jag att tålamodet tryter. Jag orkar allt mindre med dumhet, spelad indignation och medvetna missförstånd och jag är anmärkningsvärt nog mindre rädd för mina demoner än någonsin förr. Jag vet att det mörka finns i mig som i alla andra, frestelserna kommer som doft av rödvin och parfym, den vill att jag ska skippa löpningen och hänga i soffan istället, de försöker få mig att stöta bort dem som bryr sig om mig, försöker få mig att nedvärdera mig själv och istället slänga mig utför stup.
Men jag står fast vid mina commitments, oavsett vad som lajkas i trådar eller sägs öga mot öga. Årets födelsedagslåt till mig själv blir: Inte skyldig. Bäva månde världen, jag har minst en tredjedel av livet kvar.

Svart lucia

Lucia kommer av lux som betyder ljus och är också namnet på ett katolskt helgon som definieras som kvinna. Den manliga motsvarigheten blir då Lucifer, djävulen själv. Men både Lucia och Lucifer är påhittade figurer, sagor eller myter, beroende på hur man definierar saken. Religiösa eller traditionella symboler som man ska handskas ovarsamt och respektlöst med. Kultur är fint, men efterhand förändrar vi de kulturella uttrycken. All tings must pass. Hade det inte varit så, så hade vi fortfarande bott i grottor och enkla hyddor och jagat hjort med trubbiga spjut och dött av svält eller frusit ihjäl. Och ni som gör nedslag på en plats i historien och säger att just då stannade världen och traditionerna frös till is, visar bara världen hur obildade ni är. Förresten hade det påhittade helgonet ingen hudfärg heller. Bara så ni vet. Sagofigurer blir vad vi gör dem till. Det är själva poängen med dem.
För övrigt så var Svart Lucia en ganska bra film från åttiotalet nångång. Det är väl allt jag har att säga om den saken. Att det finns rasseslödder som hetsar mot barn ska jag däremot försöka glömma snarast möjligt.  Det är ju ändå fredagskväll.

Från alef till tav

En partivän (inte så värst vänskaplig, kanske dock) skriver i en intern debattgrupp om partiets framtid om Anders Törnblads sympatier för Israel i akt och mening att vända folk emot mig. Killen har något emot mig sådär i största allmänhet, jag vet inte riktigt varför, men det är inget större problem för mig. Alla älskar mig inte. Alla delar inte mina känslor i alla delar. Och att jag har en relation med Israel är för den här bloggens läsare en lika stor nyhet som att jag jobbar på dagis och bor på Bergsgatan. Det är en del av mig som så mycket annat. Hur det blev så kan man fundera på, kanske har jag en dragning åt att undersöka och ta reda på fakta om sånt som andra hatar, men framför allt är det ett genomtänkt ställningstagande. Jag tycker att Israel är en bra idé . Allt detta vet ni och också att jag gillar att lära mig nya språk. Så varje torsdag har detta förenats i en liten lokal på Regementsgatan. Det är som Jerusalems torn och Tel Avivs sol, Haifas höjdskillnader och Döda havets sälta svept in genom fönstret. En flykt, kan ni säga, men det mår jag bra av. I timmar har jag snirklat mig genom både tryckbokstäver och den mer flygiga handstilen. Det är till nära nog ingen nytta här i Malmö, men allt man gör gör man inte för att vara nyttig. Ibland vill man bara. Det har varit en kamp från alef till tav. Och i morgon är det årets sista träff och sen pausar vi tills januari slår upp sina ögon och ler mot oss. Och den där partivännen får kryssa någon annan än mig. Gissar att han ändå skulle gjort det.

Man lever så länge man lär sig

När vi är i Göteborg brukar jag skojtjata på ungarna och Sara om hur mycket roligare Haga och Andra Lång var förr. Ruffiga kvarter, ockuperade hus, svartklubbar och skumma kinakrogar som sålde öl till underåriga. Det var tider det, brukar jag säga. De suckar. Jag skrattar. Inte fan var det bättre förr. Tänker lite på det där med de åtta fd språkrören som längtar tillbaka och tycker att dagens MP är skit och viker ner sig. De verkar inte minnas hur det var. Vi satt i muggiga lokaler och stecilerade flygblad och skrev motioner som ingen brydde sig om. Vi drömde om att sitta i regeringen och att få partilokaler där man inte blev sjuk av att vistas. Som jag minns det, men minnet är en falsk vän och det om något borde man fatta med åren.  Åldrandet gör olika saker med en. Några blir gnälliga som exrören och typ Lundell i sina tirader i de senaste bloggliknande böckerna, medan andra håller sig i shape, som Springsteen till exempel. Jag tror det handlar om lärande. Om man måste lära och lära igen och om, antingen för att man vill eller för att livet gjort det nödvändigt, så blir nostalgin aldrig ett alternativ. Man lever så länge man lär sig. Inte tvärtom.
Och jag då? Jag kanske räddas av alla uppbrotten, av kampen mot demonerna och att jag bokstavligen måste hålla mig nykter för att överleva. Andra kan hålla sig med lyxen att vara självgoda, de kan sitta i hus med utsikt över hav eller böljande sädesfält och drömma om gårdagen och förbanna nuet, men jag som aldrig duger i mina egna ögon, för mig där mest är mest fel och motgångar räknas, måste lära hela tiden. Så håller det på. Det maler i mitt huvud. Jag drivs av rastlöshet och ångest. Men jag lär mig. Jag lever.

Curlingskjutsande

Föräldraskapet är en enda lång prövning i att släppa taget, låta barn lyckas och ibland misslyckas och sen dra slutsatser av det tillsammans med dem. Från ettåringen som dricker vatten själv ur glaset för första gången och kanske tappar det ner på golvet, till nittonåringen som söker sin första lägenhet och allt möjligt däremellan. Jag vet att det är svårt för många och att det finns några få verkliga och ett stort antal inbillade faror därute.
Bland de verkliga farorna ryms trafiken och bland de i stort sett inbillade märks de kriminella som sägs gömma sig bakom varje gathörn i begrepp att attackera våra telningar. Igår när jag i kommunfullmäktige adresserade just den frågan lanserade jag begreppet "curlingskjutsande". Jag tycker fortfarande att det är ett bra uttryck och det blir inte mindre så för att SD:s och moderaternas tappra valarbetare gjorde sitt bästa för att hetsa mot mig. Rasisterna kan vi lämna därhän, men den mer anständiga högern borde fatta att osjälvständiga barn som ständigt skjutsas hit och dit växer upp i ängslighet, snarare än trygghet. Moderater som med munnen bekänner sig till en individualistisk ideologi och med samma mun talar om valfrihet borde reagera på att några tar plats från andra och att de barn som ger möjlighet att testa sina vingar blir lyckligare än de som ser världen genom ett bilfönster.
Om jag får fortsätta att vara med och bestämma i Malmö, så ska jag se att bygga stan så att barns och ungas självständighet och mobilitet växer. Och därmed motverka curlingskjutsande.

MP(r)

Vår partiledning har under de senaste åren inte varit ett under av lyhördhet och deras markkontakt har då och då varit obefintlig, särskilt när det gällt att hantera vissa herrar som utan en blinkning fikar med fascister eller diskriminerar på grund av kön eller att låta frasradikala kändisar skriva kulturprogram (som sen hamnade i runda arkivet). Så mycket har man suttit i sitt torn att man inte haft en susning om hur snacket går på golvet och att golvet inte i huvudsak ligger på gatorna runt Nytorget i Stockholm. Det tog också alldeles för lång tid innan man lyfte in duktiga doers från kommunpolitiken i laget. Man borde rimligen börjat där: vem kan bevisligen göra något, den tar vi.

Detta vet ni att jag tycker och också att vi lallar väl mycket med idvänstern och använder skygglappar i internationella frågor emellanåt.

Men hur kritisk man än är, så får man bestämma sig om man är med eller inte. För den som inte pallar trycket finns alltid alternativet att lämna in idbrickan, avsäga sig arvodet och bli en fancy fri tyckare. Gör du valet att vara med i gruppen så får du underordna dig dess majoritetsbeslut och inte dumma dig i media för att få klick och ryggdunkar. Det är alltid majoritetens tolkningar av programmen som gäller, ingen står över eller utanför det. Och handslag gäller. Sen jag blev kommunfullmäktigeledamot och vice ordförande i tekniska nämnden har ni inte kunna läsa ett kritiskt ord om de beslut mina grupper fattat. Så ska det vara. Det är klassisk arbetarmoral.

Så den lilla MP(r)-gruppen får inordna sig eller gå. Vill man aldrig smutsa ner sig, så kommer man heller aldrig att förändra något.

Getinghonung milanise

Milano. By far de snyggast klädda människorna på jorden och troligen även den godaste maten. Spårvagnar från 1928, som rullar som om de inte gjort annat de senaste 89 åren och så är det ju också. Gigantiska torg och en järnvägsstation i prima fasciststil med uthuggna lejon på fasaden. Och så sprickorna i fasaden, de inte så snyggt klädda, de som tigger och säljer småskit i gathörn och vid stationen, de med trötta ögon och sänkt blick. Jag är här på uppdrag och det är i ett annat land på alla sätt och vis. Köper en ny halsduk och en röd slips, det är så man ska se ut när man förändrar världen, formell, utan risk att få missrespekt (kan man skriva så?) för sitt utseendes skull. Allt är inte Trump här i världen, det finns motkrafter, folk som planerar för bostäder och mänskligare gator, torg och parker där man kan vistas och mötas. Vi talar och nätverkar och fler än man kan tro brinner för förändring och färre än ni tror är brödpolitiker eller karriärsugna. Det mesta sker i relativ tysthet. Det är mer punk än att skrika sexistiska invektiv på nätet, ifall ni undrar.

Sen loggar jag in på mailen och det är jobbet och min första värld. Jag läser att många är sjukskrivna och att Anders ofta är tjänstledig för politiska uppdrag och att det vore bra om samma vikarie återkommer för honom. Ja, det vore bra. Det vore också bra om vi som åtar oss svåra uppdrag slipper jantelag och skuld.
Annars går det ju bra att ställa upp själv i valet.

För övrigt är det väl ungefär samma dimmiga väder här som där. Samma populister och samma alkohol, fast deras språk sjunger opera och vårt som ett dansband.

Oroa dig inte, farsan

Min äldste son bjöd mig på döner i stan. Han kan mig. Innan hade han gett mig en påse med mitt favoritgodis och en modell av Tintins månraket, för Tintin har varit en följeslagare under våra år tillsammans. Ni som följt bloggen under alla år vet att vare sig han eller jag i alla delar trampat de vanligaste stigarna, utan snarare irrat och ändå oftast hamnat rätt. Han berättar att han gjort högskoleprovet. Kanske börjar han på högskolan, kanske är det bra nog att arbeta som barnskötare. Den som lever får se. Och vi pratar politik, sport och relationer och jag tänker på hur man fått baxa sig fram genom terrängen och hur svårt det kan vara att vara förälder, men också hur svårt man gör det för sig. Mina fyra barn är lyckade, var och en på sitt sätt och kanske inte alltid i gängse mening, men de är goda människor med inre eldar som brinner mot orättvisor. Ändå är det missarna jag räknar, de gånger då allt blev fel, uppbrotten, sveken, trots att jag vet att sånt är oundvikligt i ett liv och att det hade varit sju resor värre om jag försökt stanna hos deras mammor. Mina barn har fått fler att älska, men normen skaver som en tröja som krympt i tvätten, så det går inte alltid att värja sig. Men när jag ser in min äldste sons vackra bruna ögon, så ser jag hopp och framtid. Och han bär sin mors vackra leende. Allt kommer att bli bra. Oroa dig inte, farsan.

Werup är död

När jag flyttade hit till Malmö så gick jag till biblioteksfilialen i folkets hus och lånade "Tiden i Malmö på jorden" av Jacques Werup. Sen köpte jag en gammal cykel i en affär på Lantmannagatan, för en cykel behövde man i Malmö redan då.
Sen cyklade jag ner till Ribersborg och badade och läste om Jacques och hans liv i stan. Bredvid mig satt folk och pratade om limonad och röllebörar. Jag försökte komma hem hit. Det gick trögt. Malmö var litet och det fanns inte mycket av något, annat än av rivningstomter och konsumbutiker. Tomma lägenheter fanns i massor, förstås. Jacques Werup hade flyttat till Lövestad, sa bibliotekarien till mig när jag lämnade tillbaka boken. Jag började misströsta. Kunde jag verkligen bo här?
Jag visste inte. Men jag blev kvar. Är kvar. Tror att Werup också flyttade hit igen. Har för mig att jag såg honom för inte så länge sedan vid Triangeln. Live såg jag honom annars bara en gång, när Hipp invigdes och jag satt i publiken i min pappas gamla kostym och slipsen satt som en strypsnara, bredvid en tjej som jag inte sett sedan dess.
Och nu är Werup död. Och Malmö har varken något bibliotek i folkets hus eller lediga lägenheter. Jag bor bakom lås och bom i bostadsrätt och klär numera bra i kostym.

Ta ditt kaffe svart

Första gången jag var i New York bodde jag inte så långt från Trump tower. Man sa att det ägdes av en fastighetsmagnat som egentligen hade velat bygga tornet högre än Empire state building. Man såg bilder på mannen i tidningen. Han verkade vara en lite cool snubbe, lite studio 54-aktig. En glamorös fru hade han också, sas det. På den tiden var New York inte så turistiskt så nu, Times square var inte det tivoli det blivit, utan tvärtom lite farligt på kvällen och på 42nd väster om 8th skulle man helst inte befinna sig om livet var en kärt. Ingen kunde tänka sig att mannen med tornet en dag skulle väljas till president, men ingen kunde heller förutse att det en dag skulle vimla av turister i Meatpackingdistriktet på södra Manhattan. Hela ön har blivit gentrifierad och fin och till och med ölen är god i dessa dagar, säger de som dricker sånt. Men de som bor i trailer parks eller i ändlösa villaförorter i the flyover states tittar inte lika storögt mot det fina New York eller det likaledes putsade DC. De som köper pommes i storpack och sveper en Coors istället för svindyr sushi och mikrobrygd grumlig öl ser med vanmakt på hur några har och andra inte har. De känner sig inte så väldigt överordnade, trots sin vita hud och manliga kön. Det är likadant i Midlands i England eller i brukssamhällenas nedgågna miljonprogramförorter i Bergslagen. Den som tappat sin ställning eller aldrig haft någon, den som osynliggörs och aldrig nämns i de fräcka late night-showerna, eller avfärdas som vita kränkta män av idvänstern, de som inte svarar när SIFO ringer, kommer förr eller senare att höra av sig på något sätt och skaka om alla välformulerade och snygga vinnare på marknaden.
Jag tror att ödmjukhet och öppna öron kan vara en bra början för att nå fram till dem som tappat tilliten. Kombinera det med promenader på egen hand i områden du bara läst om i polisrapporter eller hört Springsteen sjunga om. Ta dig ut från de snitslade banorna, häll ut latten och ta ditt kaffe svart.

Inte beredd att dö än.

Jag vet varför vi blir förälskade i henne och sitter som leende dumma fån och vinkar tillbaka när hon vinkar åt oss. Hon må vara 35 och boendes i LA, hon må fylla elva islador och dirigera band och publik, för oss är hon ändå den där ungen från Hammarkullen som ser världen med stora ögon och inte tvekar om att hon har rätt till en plats där. Hon gör revolution med ett leende på läpparna och ympar in sin kärlek i våra frusna medelålders blodomlopp en regnig novemberkväll, som om det vore den enklaste sak i världen. Vi funderar på att ta med henne hem, men hon låter sig inte tas av någon, utan vandrar vidare i sin mission.
Och man glömmer att söndagen snart är här och att det i vardagen inte är en dans på rosor att göra det man är satt att göra.
Man ska inte ta skit, men heller inte ge skit. Laleh hjälper oss att se oss själva i ögonen. Jag tänker på nära och kära som sliter och försöker gå den smala vägen och mina egna vändpunkter, att vakna på en parkbänk till fågelkvitter och veta att från och med nu måste jag göra allt nyktert med öppna ögon och natten före operationen inne på sjukhuset när pulsen sjönk ner mot 20 och jag trodde att allt var förbi och hur jag lovade ärlighet och trofasthet mot allt som var viktigt om jag bara fick känna lite till. Det förra håller, men det senare föll redan efter en månad, när jag pudlade och inte stod för mina ord. Men jag lovade inte att aldrig misslyckas. I'm not the freakin' Messiah. Vi som tyvärr bara tror på det här enda livet, måste göra det vi vill göra här och nu. Och jag är inte beredd att dö än.

Vår egen jävla pusherstreet

I tusen dagar eller nåt så har dealarna stått på rad från Konsum vid Folkets park och hela vägen ner till Haschrondellen och för all del på andra ställen i området. Vissa butiker borde till exempel kollas lite extra, om det inte redan sker och Jesusparken ser ut som en parodi på Woodstockfestivalen, vissa dagar.
Vi är ganska många som påpekat detta för både polisen och i sociala medier. Våra ungar och även vi själva ser att det handlas och röks öppet. Vi med större barn och teens vill att de ska kunna röra sig utan att bli antastade eller påtända av passiv rökning. Gensvaret har varit lite lojt, kan man säga. Tills igår, då. När det når riksmedia så händer det saker. Det kallas till möte och visas prov på handlingskraft. Tack för det.
De som handlar och säljer är inga större stjärnor, snarare snubbar med egna dyra vanor som kan dra in mer på att gå lite ärenden än på att gå på soc eller en utbildning eller så. Det är moraliskt klandervärt, men inget konstigt.
Det som aldrig sägs är att den öppna handeln och det myckna rökandet inte händer i ett vakuum. Det hänger ihop med en allmän drogliberalism som det fnissats åt i trettio år eller så. Det har aldrig funnits så många ölsorter som nu och aldrig har det druckits så mycket. Och sorry alla normalkonsumenter av alkohol, men sakerna hänger ihop.
Gör matten själv, så kommer ni nog fram till hur vår jävla pusherstreet ska försvinna. Hint: det handlar nog inte mest om konstaplar och kameror.

Testa att vakna baknykter

Det står i Sydsvenskan idag om min gamla motion till fullmäktige om att all representation och alla arrangemang i Malmö stad skulle vara alkoholfria. Den blev som bekant grundligt avslagen, bara jag och en till röstade för. Om ni undrar så står jag fortfarande för det där jag skrev då och trots att åtskilliga av mina fullmäktigekamrater fnissade som fjortisar som hittat sin första porrtidning när vi diskuterade frågan. Jag tror att påbuden om återhållsamhet som blev fullmäktiges beslut inte biter på dem som behöver det och de andra klarar sig ändå. Det handlar inte för fem öre om moralism eller om snålhet. Anledningen stavas solidaritet och jag förstår att ni hajar till över ordvalet. Men så är det. Om så bara en eller två riskerar att fastna i skiten, så räcker det. Och om man inte tror sig kunna ha trevligt utan booze så kan det vara dags att hugga tag i den utmaningen.
Alkohol används som socialt smörjmedel och som förevändning för att hoppa i galna tunnor eller för att gråta eller skrika åt vänner eller okända. Man kan ju alltid säga att man inte minns dagen efter. Jag lider med dem som inte kommit över det där, men det är inget jag kan eller vill förbjuda. Däremot har jag har svårt att se varför Malmö stad ska sponsra flykt och missbruk.
Men mest av allt unnar jag folk att se värdet av att utmana alkoholnormen och visa världen och sig själv att det går att möta livets makter vapenlös. Testa att vakna baknykter efter en festkväll.

Dricka kaffe med idioter

Löfven åkte till Saudi. Man kan se honom på bilder drickandes kaffe med kungen och jag vet att några blir arga för det. Antingen borde han inte åkt dit, tycker folk, eller så borde han ha sagt till det medeltida rövarbandet vilka jävla mördare de är, för att de är några jävla mördare går inte att ljuga bort.
Men min gissning är att de svårligen skulle lyssna om man fyllde deras öron med invektiv och ännu mindre om man stannade hemma och bara skrev statements på sin vägg på fb eller slängde ut tuffa 140-teckens oneliners på twitter.
Möten.
Öga mot öga.
Då händer det saker. 

För all del, jag inser att Löfven kanske inte omedelbart fick den saudiske kungen snäll, bara genom att åka dit och prata över en fika, men det är klart värt ett försök. Och samma sak gäller på lägre nivåer än kungars och statsministrars och för mindre dramatiska möten än dem med rövarband från öknen.
Drick kaffe med alla möjliga, även idioter, utsätt dig för risken att påverkas, för om du inte gör det, så påverkar du inte heller. Styrkan i dina argument prövas aldrig vid körläsning, utan bara vid motstånd.
Att i alla lägen bara skaka hand med sina likar och bojkotta eller ignorera dem man utsett till fiender är att leva på en bekväm, men tråkig plats. Det förändrar varken dig eller världen.

När sonen sa fula ord i förskolan

Jag tror att han var fem år när det hände. I alla fall gick han i förskolan och hade ett välutvecklat språk. Rikt och varierat, som det heter i läroplanen. Det var vardagslunk med växelvis boende och höstlöv på marken. Man svepte sina halsdukar om sig och skyndade sig hem.
En dag fick vi besked om att en avdelningens pedagoger ville tala med oss. Man lät förstå att att det var viktigt att bägge föräldrar kom, däremot var det okej att sonen lekte under tiden. Så vi anammade maningen, satte oss vid ett bord i ett kalt mötesrum, försågs med svagt kaffe i var sin av kommunens många benvita muggar och spetsade våra öron.
Och ämnet för det allvarliga samtalet var att sonen sagt fula ord på förskolan. Ni vet, jättefula ord. Vi nickade och förstod. Fula ord. Antagligen könsord eller åkallande av högre eller lägre makter, gissade jag och bedyrade att förskolans personal hade mandat att tillrättavisa sonen vid behov. Ingen fara. Jag lovade dessutom att själv tala med min yngste om saken. Nja, så enkelt var det inte, menade pedgogen och hennes lagom vita leende försvann. Vad kunde svärtan i sonens tunga bero på, ville hon veta. Tja, sa man väl då, han är yngst av fyra syskon och har väl hört en del ord och uttryck som han vill testa. Men, nja, det var nog inte rätt svar och till sist slank det ur henne att det nog berodde på separationen. Jag häpnade en smula. Hon hade inte bara en förskollärarexamen, hon hade dessutom vunnit ett psykologleg på Liseberg. Vilken lycka för alla inblandade. Men sen slog det mig att det här öppnades en avgrund inom henne själv. Att en separation i hennes värld var ett så stort hot mot lyckan, som hon kände den, att det givetvis var bortom varje rimligt tvivel att det orsakade allsköns katastrofer. Så nära henne kom det, att hon med glädje överträdde sina befogenheter och ägnade dyrbar tid på jobbet åt att djupanalysera en femårings svordomar, istället för att bara enkelt tillrättavisa barnet.
Jag såg in i hennes ljusblåa ögon, som delvis skymdes av en slarvigt blonderad lugg, men kunde dessvärre inte bekräfta henne. Det här fick hon slita med i ensamhet. Antagligen borde jag påpekat att det finns andra livsstilar än att gifta sig med sin gymnasiekärlek och flytta in i radhuset med honom, storhandla vecka efter vecka på COOP forum, titta efter en ny bil var tredje år, hyra en stuga i Sälen i mars och sen kämpa mot tristess för barnens skull. Möjligen kunde jag raserat hennes tillvaro med bara några enkla ord om att man inte måste döma andra för att själv bli lycklig. Men det är inte min uppgift, lika lite som det är hennes att ha åsikter om andras val. Döm inte och du ska icke bli dömd, som den där rabbinen från Natseret sa.
I förskolan träffar vi föräldrar som inte gör två knop på dagarna, femtiosjuåriga pappor som kommer med en 23-årig thailändska, alkisar, hipsters, fula, snygga, vardagliga och tysta människor. Några begriper vi oss inte alls på. Och vi ska möta alla lika öppet och glatt och fokusera på här och nu och fånga varje ögonblick av möjlighet till lustfyllt lärande. Det är svårt nog.
Och om ni undrar, så har sonen även vid femton ett för åldern rikt och varierat språk. Trots att han är ett stackars skilsmässobarn uppvuxen mitt i stan.

Bonde söker sig själv

Jag kollar på dejtingprogram på TV. Bonde söker fru och inte minst Tro, hopp och kärlek. Jag vet att jag inte borde, för det hjälper inte de instängda i Aleppo eller alla som dör på Medelhavet i hopp om att nå Europa. Men det är väl just möjligheten att bry sig om mindre saker än ren överlevnad som är välfärd, tänker jag. Man söker kärleken i de där programmen. Det där som är större än både tro och hopp, om vi ska tro de kristna. Den tvåsamma kärleken med en annan person som befriare, som om någon någonsin kan vara det. Och fastän dejtingprogrammen är lite hahaha, kolla min coola självdistans, lyser längtan i deltagarnas ögon, det går inte att ta fel på eller skoja bort. Jag upphör inte att fascineras över all ansträngning och alla känslor som investeras och det inför öppna kameror. Det kan inte vara värt det. Man kan inte räkna ut vem som passar en, hjärtat bestämmer som det vill.
Men mot slutet av dagen är det ändå så att du måste leva med dig själv i första hand, oavsett partner och oavsett allt annat. Ingen annan kan göra dig lycklig och förresten är lyckan inte något tillstånd man går omkring i, utan bara ögonblick här och där. Detta att man blir till i mötet med andra stämmer bara delvis. När allt kommer omkring är det dina egna tankar som snurrar runt i ditt huvud på kvällen, även om det är underbart om någon man valt att vara med andas i sängen bredvid. Men det räcker alltså inte och det är orimliga krav. Även om man hittar någon att leva med så är den personen varken terapeut eller tankeläsare. Det kanske skulle behövas program där deltagare dejtar sig själva för att få en bättre relation med den enda som de garanterat alltid måste leva med. Men det skulle förstås bli dålig TV.

Möllan, Limhamn och hela jävla Malmö

Bland mina politiska motståndare i stan är moderaterna i Limhamn en ständig källa till ofrivillig munterhet. De blåa kämparna är mycket aktiva i sociala medier och står även då och då på torget och bjuder på kaffe och motsägelser. Limhamnsmoderaterna älskar bilar. Så till den milda grad att man samlat namn mot bygget av en trottoar på Annetorpsvägen och resolut tagit ställning för gratisparkering på kommunal mark. Man är emot förtätning såklart, för precis som klimatfrågan ska lösas på andra ställen, så ska även bostadsbristen avhjälpas i andra delar av stan. De vanliga moderata dygderna om att kommunen inte ska subventionera annat än det allra nödvändigaste och att alla har ett personligt ansvar är lika borta med vinden som Scarlett O'Hara när Limhamns blåa kämpar tänker till om bostäder och trafik.
Nu känner jag ju åtskilliga limhamnsbor och vet att stadsdelen är en större regnbåge av politiska nyanser än det framställs. Utbildningsnivån är hög i stadsdelen och de flesta kan därför räkna ut att ekvationen att först vilja ha gratis parkering och breda vägar och sen säga nej till fler bostäder med hänvisning till trafik och miljö, inte riktigt går ihop mer än sådär bra. Men klichéer passar såklart bra i politiken. Hellre det än nyanser, livet blir liksom enklare att förstå då.
Och området jag bor i kommer heller inte undan sina förutfattade meningar och sin självbild och även vi har våra självutnämnda representanter som ibland talat om stadsdelen som som en rasismfri (trots att det ibland hörs antisemitiska slagord på torget) eller antikapitalistisk (trots att allt, verkligen allt, finns att köpa här) zon. Också här finns självgodhet och tankar om att vara förmer, ibland klätt i radikal språkdräkt.
För er som undrar om oss på Möllan,  så kan jag berätta att det ändå är rätt få av oss som säljer smuggelcigg eller ännu starkare grejer eller kastar sten på poliser. De flesta av oss är helt vanliga tråkiga knegare som går upp varje morgon och går till jobbet varje dag. Inte minsta gatsten, inte en enda spliff eller ens en fejkmarlboro passerar förbi. Vår stadsdel är jourhem på helgerna för mången uttråkad förortsbo och festlokal för oss själva och andra som känner sig kallade hit och vi stör oss på höga farter och knarkhandel precis som varje ansvarskännande medborgare ska.
Att se förbi klichéer och att inte låtsas representera någon som inte valt en, tror jag är grunden för bra politisk diskussion. Det är också bra att se stan som en stad och inte som en massa öar i strömmen.
En annan bra grund är att i första hand inte tänka så mycket på vad man vill ha, utan mer på vad man kan tänka sig att avstå från. Möllan, Limhamn och hela jävla Malmö. We're in this shit together.

Femton minuter i Oxie

Sjuktalen i förskolan rasar i höjden, som man brukar säga. Anställda internaliserar och medikaliserar en orimlig arbetsbörda och drabbas av diverse illustra åkommor. Samtidigt har vi ett lönesystem som premierar att man byter jobb ofta och ägnar sig åt spännande projekt. Ju mer man är borta från barngruppen och laminerar och presenterar, desto bättre lön får man. Samarbete premieras inte heller, du ska stila dig som individ, då når du framgång i form av att du kan bli en av de utvalda som får prefixet "förste" före din examenstitel eller blir en av de hundra utvalda som får 2500 i löneförhöjning som tack för särskilda insatser.
Mig kommer ni inte att se i såna sammanhang. Jag tillhör den krympande fraktion som försöker möta ungarna där de är och få till en fungerande vardag. Jag vägrar att låta jobbet göra mig sjuk. Försöker att ta ett djupt andetag inför det faktum att läroplanen sväller för varje revidering, ungefär i takt med att gruppernas storlek ökar och gör mitt bästa för att leva med att platsen för det jag är bäst på: de spontana mötena och snabba ideerna minskar ständigt och jämt. Nu ska det skrivas riskbedömningar varje gång man tar några barn och går de hundra metrarna till parken eller så.
Man skulle kanske inbillat sig att ens fackförbund reste ragg mot allt detta, men det är raka motsatsen. Lärarförbundet är med och driver på individualiseringen av yrkesrollen och de ökande löneskillnaderna. Man tror att det höjer yrkets status. Men jag är inte på jobbet för att få en status eller konkurrera med mina kollegor. Jag är där för att göra roliga och lärorika saker med barnen. Som när vi åker i ett riktigt tåg och kollar in centralen och citytunneln. När vi glömmer att ystadstågen inte stannar i Svågertorp och får spendera 15 minuter i Oxie.

Grinigare än någonsin

Sitter utanför akademibokhandeln på Triangeln och tittar i mobilen. Hur haram/non-kosher det än är i min subgrupp, så gillar jag köpcentrum. Jag bekänner att jag är en syndare. Just nu är jag dock uppfylld av mig själv. Trött efter att ha vaknat alltför tidigt och fel och trött på mig själv med depressionens självömkan som en våt filt över min fina jeansjacka. Det är förresten typ ett år sen jag köpte den på en loppis i Brooklyn. Där kunde man varit även denna höst.
Men att drömma sig bort är ingen lösning, lösningen är att präktigt kbt-a sig, fälla upp ett paraoly och möta regnet. Synd bara att det är så jävla tråkigt,  men halleluja priviligierade jag som har tid att känna efter. De som bär världen på sina axlar blir aldrig deprimerade, för de har inte tid att tycka synd om sig. Jag är en halvkass människa, men somligt har jag lärt mig. Det viktigaste är att inte komma med dramatiska utspel eller fatta viktiga beslut förrän man är igenom vintern och får se våren igen. Man gör saker och försöker hanterar situationen, tiden går och till sist lyser solen igen. Kanske får man be om hjälp på vägen. Jag har börjat studera hebreiska och Sara och jag skriver på en bok. Jag jobbar på dagarna. Och nu är den här bloggen aktiverad igen. Får börja springa igen också. Snart. Benen behöver inte vila längre efter Lidingö, det är bara bortförklaringar.
Och bloggen har haft strålande siffror även under pausen, så det talar för att min röst är önskad. Det är bättre att ha fel någon gång än att tiga, det är viktigt att se folk i ögonen och stå för det man står för. Vill jag tro. Sen kan man börja förhandla, om det måste till, både med sig själv och världen.
Anonyma kritiker kommer därför att från och med nu få ett (imaginärt) långfinger som enda svar på kommentarer och mail. Du som ringde anonymt häromdagen för att förklara vilken ynklig skit jag var som inte vill ha gratisparkering för folks andra eller tredjebilar, hejdå. Du som skrev att jag är sionistagent, hejdå. Du som ville att jag skulle hålla käft för att jag är med i ett litet parti, hejdå.
Min respekt har du när du vågar se mig i ögonen och uppge fullständigt namn.
En sista sak. Jag vet att delar av det idoga klickandet på bloggen handlar om att leta metaforer och slarviga formuleringar, för igen kunna dunka till mig om annat än politik, i tidens anda. Kanske går det att hitta.
Men man kunde ju också tänka tanken att alltid försöka tolka ord och fraser till det bästa. Man kan ju undvika att medvetet missförstå och istället försöka föra en dialog även med folk en bit ifrån en, eftersom bönemöten och psalmsång knappast för livet framåt eller bygger några Culture Casbah.

Jag är tillbaka. Grinigare än någonsin.

Den nya bloggen

Bloggmemoar.blogspot.com

Bilpartiet de bruna

Så är det. Det finns ingen anledning att göra sig själv till en lam anka och förgå sig i medberoende kommentarer om att den uppenbara rasismen skulle vara något annat och förlåtligt. Att de som tycker vita män är bättre än allt annat dessutom tycker att själva symbolen för vita mäns makt, den ohämmade bilismen, är viktig att försvara, visar tyvärr vilka kvarglömda och frånåkta stackare de är. 
Det finns en sorg över att den sista bastionen: detta att hur eländigt allt ändå känns så är man åtminstone en vit man med körkort inte längre ger en de privilegier som pappa lovade att man skulle få.
Man håller sig krampaktigt fast i något som känns vant och tryggt och hatar en köns- och rasförrädare som mig med den intensitet som gör att fem rasister på rad begär replik efter mitt milda fina inlägg om framtidens trafik, på gårdagens kommunfullmäktige. Näst efter invandrare är det miljöpartister och feministkärringar som ska ställas upp mot muren. Ni är välkomna att försöka. Vi får väl se vem som vinner.

København istället för dialogmöte

Jag går inte på dialogmötet, jag åker till Köpenhamn istället, med passet bekvämt i innerfickan. Yngste sonen ska ta en vän till Skandinaviens största och roligaste stad och jag ska vara backup, finnas i närheten om något skulle hända. Tänker kolla secondhand och äta wienerbröd, promenera inne på Chris och se om det är nån skön utställning nånstans. Sen möter jag upp sonen med friend. Det blir bra. När jag var femton var det annorlunda. Jag hade inga bekymmer med att ta mig runt nånstans, ingen kollade, ingen undrade. Minns hur jag blev erbjuden både hasch och sprit, men också hur jag tackade nej. Men så var det ju också en tid då förskolepersonal kunde gå tvåhundra meter till närmaste park utan att behöva fylla i en riskanalys, ingen pendel hade ännu slagit över i den dumhet som stavas överbeskydd.
Köpenhamn istället för att terapiprata om livet som regeringsparti känns som ett bra val. Jag vet inte vad jag skulle tillägga i frågan. Ett prat innan valet av en leende radikal medelklass som om regeringssamarbete och flyktingström inte skulle kosta, utan bara innebar möjligheter ledde till handlingsförlamning när skiten lämnade fläkten och träffade oss i ansiktet. Alla duktiga studentretoriker stod som dumma fån. Vi skulle gjort tvärtom: berättat om hur mycket det skulle kosta på alla plan och sen vägrat id-kontroller. Det får aldrig finnas minsta misstanke om att positioner är något värt i sig. Folk som lever gott på politik måste alltid ha en omgivning som.ruskar om dem.
Men gjort är gjort.
Jag går vidare. Ner till Triangelstationen härnäst.

"Spela inte i Tel Aviv, Bruce Springsteen!"

Om man bara fick peka ut en enda plats i Mellanöstern, där öppenhet och tolerans råder, så är den platsen Tel Aviv. Staden där jag en natt såg en man gå endast iförd flipflops, badbyxor och kippa. Staden där regnbågsflaggor hänger ut genom fönster, staden där den som vill kan dansa hela natten eller stå på torget en solig eftermiddag och förtala den sittande regeringen inför en tusenhövdad skara lyssnare, samtidigt som tre moskéer kallar till bön. Jämför det med Gaza 20 mil söderut där kvinnor inte ens kan cykla utan att bli trakasserade, där bögar avrättas och där judehat är nationalreligion vid sidan av deras galna tolkning av islam.
Men det är i Tel Aviv som förvirrade palestinaaktivister tycker att Bruce Springsteen ska låta bli att spela. Tel Aviv är en nagel i ögat på alla renläriga, det hotar alla former av totalalitära tankar. En man från Borås låter oss i Sydsvenskan förstå att det enda landet i Mellanöstern med yttrandefrihet och val är det värsta av alla. Och vi vet varför han tycker så. Antisemitismens klara stjärna lyser igenom också när den maskeras som omsorg om människor som bor på det som under jordansk ockupation döptes till Västbanken. Den värjer sig mot judar som väljer att försvara sig med stängsel och vapen framför att låta sig ledas in i ghetton eller gaskammare eller för den delen självmordsbombare eller missiler. Jag hoppas av hela mitt hjärta att inte bossen faller för idiotier. Jag hoppas att Max Weinberg får banka introt till Born in the USA i det enda land där han garanterat aldrig kommer att bli kallad judesvin.

Karriär på skitsnack om exet?

Här i bloggen har jag både sörjt dumpningar, hackat på ex som behandlat mig illa och beklagat sånt som aldrig blev. Jag är inte finare än andra. Något har jag slängt, men somligt i bloggen får mig fortfarande att rodna av skam. Det får ändå stå kvar, som ett monument över min impulsiva och känslosamma läggning. Jag har både överdrivit och varit orättvis i min offerrroll. Det är mänskligt. Men i grunden får man ta sig samman och gå vidare i livet. Alla vill inte ha en, kanske inte ens de som en gång lovat evig trohet. Inte för att vara sån, men det är ett ilandsproblem. Därför har jag svårt för den där kändiskvinnan som skrev den där boken om hur hennes kändisman lämnade henne för en annan kändiskvinna.  Det är obegripligt hur man kan vilja göra karriär på sliskigt skvaller. Ta dig för fan samman, du har tre eller så ungar med mannen. De ska slippa se sina föräldrar kriga i Skavlan. De författare som är bra på att utgå från sina erfarenheter gör sig inte till martyrer, utan granskar sig själva minst lika hårt som andra. Ofta skoningslöst. Därför kan jag fördra en Lena Andersson och en Knausgård, särskilt som deras språk är så fantastiskt. Men jag har lovat att läsa den där boken i alla fall. Inte heller jag ska döma någon ohörd.

Tågresa till Helsingborg

Jag har alltid tyckt att Helsingborg är en konstig stad, snobbig men samtidigt trashig på nåt sätt. Men jag är väl färgad av malmöitisk självgodhet, kan man gissa. Och jag vet inget om stan annat det som alla vet om färjorna och Henke Larsson och sånt. En gång var jag där med mina då små barn och besökte Sofiero och en annan gång var jag där och hämtade valsedlar på nåt tryckeri
Men till Helsingborg åkte jag och sonen igår, det var fotboll, det var GAIS, det var omöjligt att stoppa trots att vädret gjorde motstånd. Och vi åkte ett långsamt pågatåg genom skånsk landsbygd. EPA-traktorland, negerbollsland, fyra hus runt en sunkig pizzeria, de nergrävda gifttunnornas land, världen på andra sidan yttre ringvägen, de platser som aldrig kan bli mina. Ändå börjar jag mer och mer tro att det är just där nyckeln till framtiden sitter. För det är där alla goda idéer som föds i staden bryts ner. Vi har redan SD och snart kan vi ha vår egen Trump, en miljardär som får arbetslösa kolgruvearbetare att ropa högt av glädje, trots att han rimligen inte kan ha samma agendor. Våra flyover states bär namn som Teckomatorp och Billeberga. Världen måste nå dit. Så tänker jag på min tågresa och ser ut över den bruna marken med vita fläckar av snö som ännu inte smält. Sen är vi framme i Helsingborg. Och Gais förlorar, men vi är glada ändå, för det är vi för det mesta.

Ted skulle blivit 60 och jag är vid liv trots allt

Den allra första skivan jag köpte för egna pengar, den allra första LP:n som jag själv bar hem i en vit domuskasse med evighetsmärket på var Ted Gärdestads "Undringar". Vi snackar sjuttiotal och barndom, om att kunna identifiera sig med någon som också hade det lite sådär med känslor och med en omvärld som inte förstod ens komplicerade tankar. Jag låg där på golvet eller på sängen med lurar i öronen och drömde om resor och tjejer jag skulle få uppleva lite längre fram i livet. Ted visade vägen genom mitt barndomsland som ingen annan. Sen gled han ur mitt liv och andra tog över. Och visst fick jag uppleva både kärlek och resor och det är inte slut än på länge. Nu läser jag att Ted skulle fyllt 60 just idag. Han skulle ha grått eller inget hår och inte den där blonda luggen. Kanske skulle han vara bortglömd eller fortsätta sjunga om Sol, vind och vatten. Ingen vet. Kanske var det hans musik som strömmade i mina lurar den där dagen för precis ett år sedan, för bara ett år sedan när jag cyklade den korta biten härifrån och in på hjärtkliniken för att röntga mitt hjärta, som en säkerhetsåtgärd bara, det var ju inget fel på mig, bara en depression så där, om vi ska tro vårdcentralen. Jag minns just inte vad jag lyssnade på, om jag ska vara ärlig. Troligen inte Ted, får jag medge. Det blir inte ofta nuförtiden.
Men jag minns att jag hade trettio i puls och att det är för lite för en som jag och jag fick av en orolig läkare höra att mitt hjärtas ojämna slag tydde på att det levde sitt eget liv, så länge det nu skulle vara. Inget som gick att lämna åt slumpen, så nästa hållplats var en avdelning och ett rum med utsikt över parkeringen och det februarikarga sjukhuslandskapet. Rena nymanglade lakan och en kopp prima sjukhuskaffe och semla. Jag låg där, en patient med dödsångest och svagt hjärta och jag bad till gud om att få fortsätta leva. Det är så olika det där. Någon orkar inte höra alla röster som kräver och drar i en och andra som jag får privilegiet att ha livslust också när.det är som mörkast. Jag reste mig ur sängen, behändigt med droppflaskor och sladdar och tittade ut genom fönstret från mitt Massada, ut över frusna sjukhusanställda som hukade i snålblåsten och min ensamma cykel som vilade ledsen inkörd i ett ställ. Inga fiender skulle vinna över mig och jag skulle fortsätta leva. Det skulle bli så. Sara kom med böcker, godis och min iPad och den andra kvällen kom barnen och ännu mer godis och livet var ännu mer värt att leva. På fredagen fick jag en pacemaker och någon timme senare skrevs jag ut. Nu har det gått ett år och jag lyssnar på Ted och är glad att leva, glad och tacksam.

Aldrig för sent för en lycklig barndom

Ni kanske minns att jag fick kopiöst med skit för att jag undrade hur man kunde skaffa fem barn eller så om man inte ens är nära att kunna försörja dem. Jag har grunnat över det där.  Nä, jag missunnar ingen att skaffa barn, får jag återigen försäkra. Jag bara undrade hur man resonerar. Och som all undran kommer den ur min egen erfarenhet och huvud. Själv har jag många gånger funderat på hur lämplig förälder jag egentligen är. Det är fan mycket att hålla koll på när man har barn. Tvätt, läxor, middag som ska stå på bordet, träningar och teateruppvisningar. Kläder i rätt antal och storlek. Inte alltid så enkelt, i varje fall inte för mig. Och skaffar man många barn som jag då gjorde, så är bostadsfrågan inte oväsentlig ens för en som i stort sett alltid haft råd att försörja sina barn.
När det gällde förskolan så var jag en sån förälder som hämtade och lämnade utan så många ord. Jag var inte den som anmälde förskolan till skolinspektionen för att de visade film en gång i veckan eller tyckte att mina små var kränkta i första taget för att de fått en tillsägelse av sina pedagoger eller ett fällben av en annan unge. Och när de blivit större har jag försökt vara fin och icke-curlande, men hur det än är så har jag nog varit lite för slapp med regler och tider. Jag får göra en mer culpa där. Nu när min yngste är femton så börjar det närma sig slutet på uppfostran. Hoppas det räckte. Annars är det aldrig för sent att få en lycklig barndom, som poeten säger.

Detta med att vara fritidspolitiker

(Triggerwarning - gnäll)
Fritidspolitiker, som det kallas, är ett utdöende släkte. Allt mer av det som kallas politik sköts av tjänstemän på uppdrag av ganska få heltidspolitiker. Såna som jag har alltså efterhand avlövats på makt och detta utan att det egentligen diskuterats särskilt mycket. Man kommer till gruppmöten med typ halva informationen som man behöver för att fatta ett klokt beslut och finner att det mesta i praktiken redan är avgjort på informella möten som ägt rum när man själv snyting barn eller putsat maskinen eller vad man nu gör på dagarna för att få bröd på bordet. Tanken att lärare, svetsare, pensionärer och andra everyday people ska utgöra folkets valda representanter är fin, men inte helt lätt att leva upp till. Förutom att vi avlövats på makt så är det svårt att förena politiken med yrkesarbete. Det heter att man är borta så mycket och man utmanar både det ena och andra. Det är inte på minsta sätt meriterande och man halkar efter i löneutveckling, trots att man inte är borta mer än en deltidsarbetande småbarnsmamma, snarare mindre eftersom vabtiden är över för de flesta av oss. Det är slitsamt och jag vet ärligt talat inte hur länge jag mäktar med det. Att bli heltidspolitiker är ingen option, därtill är jag för mycket renegat och oborstad, skulle jag gissa, så det enda alternativet skulle vara att avsäga mig uppdragen. Men jag vill förändra världen och jag är folkvald. Där har ni dilemmat. Jag tror också att politiken behöver såna som jag, såna som inte alltid varit A-studenter, såna som lyckats max halvbra och som har örat ut mot världen. Det är min absoluta övertygelse att besluten blir bättre om såna som jag är med. Men orkar vi? Jag vet inte.

#backacristiano

Cristiano Ronaldo gör reklam för ett israeliskt bredbandsbolag och drabbas lika snabbt som ett klick på wi-fin av somliga fans vrede. Att spela i Francos gamla fotbollsklubb är inget problem, men att eventuellt gynna den enda judiska staten är en förbrytelse. Man orkar fan inte, orkar inte dra alla argument fram och åter. Alla vet, alla förstår ändå. Den judiska staten ska straffas för att den är just judisk. Och alla som inte frivilligt deltar i det ska piskas eller mobbas in i fållan.
#backacristiano

Skämskudde på #alfonsgate

Det tog fram minuter, sen blev alfonsanmälan och filmförbud partipolitik. En folkpartist ställer mot bättre vetande en enkel fråga till kommunalrådet och förskolenämndens ordförande (S) svamlar i tidningen om att det kanske kan vara annat än den pinsamma anmälningen till skolinspektionen, som föranleder filmförbudet på några förskolor i södra Malmö. Tror att samtliga inblandade kunde gjort annorlunda och bättre. "Naturligtvis kan inte Alfons Åberg vara skadligt för barn, det är nonsens och skolinspektionen förefaller vara undersysselsatta om de har tid att bry sig om en uppenbar okynnesanmälan." Så kunde både den ansvarige politikern och förskolechefen svarat. Sen kunde man gått vidare med att "Vi tänker självklart inte detsljstyra dagen för våra duktiga förskollärare. Vi litar på dem vi anställer".
Nu blev några malmötjänstemäns ängslighet inför gnälliga föräldrar istället en riksnyhet och den redan nersolkade skämskudden får ännu en törn.

Men om: hur vill du ha det? #drogliberalism

Det kommer förslag på förslag som alla har det gemensamt att de innebär att möjligheten att använda droger ska öka. Det är en fin koalition av principfasta liberaler, uppgivna socialarbetare och helt vanliga missbrukare och medberoende. Och de har medvind. Drogliberalerna är de coola och moderna och vi som envisas med att tycka att det är en dålig idé att underlätta för människor att gå under med droger hjälp är rena rama DDR eller tråkkärringar som lever i en drömvärld eller i det förgångna. För narkotikapolitiken har MISSLYCKATS, som det heter. Men fråga dig vad du dig önskar dig den dagen din unge kommer hem hög som en gasballong. Vill du ha ett samhälle som med morötter och sparkar där bak hjälper din unge att bli av med skiten eller ett samhälle som ger ungen en nyckel till en knarkarkvart. Jo, jag vet att det aldrig kommer att hända dig. Men, om. Hur vill du ha det?

Vänligen, Anders Törnblad

En bekant människa som också bloggar då och då säger att man tänker så bra när man kör motorcykel. Well, själv tänker jag när jag springer. Mina steg och flås kompas av musik eller podd rakt in i örat, men tänker det gör jag. Det är omväxlande upp och ner, för alla tankar är tyvärr inte så konstruktiva. Flera viktiga beslut i livet har vuxit fram under löpning i parker eller längs stränder. Igår tänkte jag på det faktum att de flesta eller i varje fall väldigt många män inte sägs ha några nära vänner och att vänner bara finns kvar om man underhåller det. Det finns till och med en TV-serie om någon som söker en vän. En man, såklart. Själv har jag aldrig haft så värst många nära vänner, max en tiotal sammanlagt, det beror förstås på hur man räknar. Jag kan fascineras och avundas folk som kan bjuda in de 70 närmaste vännerna till fest eller bröllop. Mitt liv har aldrig varit sådant och det blir aldrig så heller. Som vuxen har jag i stort sett umgåtts med de kvinnor jag levt med eller dejtat och sporadiskt med folk i politiken och arbetskamrater. I ungdomen var det några perioder med gäng som jag ingick i, men det är undantag, mitt liv är inte ett i grupp, jag lagsportar inte och är ingen Filip som lever med min Fredrik. Jag funderar på vad det beror på. Jag har ju inga direkta problem att prata med någon och är inte så värst blyg heller. Det kan vara jag som är tråkig och lat eller så är jag kräsen eller så är det nån diagnos som spökar. Ibland har jag jagat bort folk som närmat sig mig. Förr kunde jag skämmas lite och fundera på hur jag skulle göra för att uppfylla normen, men nu nöjer jag mig med min personlighet. Jag testade saker som parmiddagar och innebandy, men ingetdera passar mig. Jag skyr ytlighet och vid 52 dansar jag inte heller hela natten, om jag någonsin gjort det. Jag är såklart öppen för samtal med intressanta människor, men i stort sett går jag genom livet utan nära vänner.
Vänligen, Anders Törnblad

Ett politiskt klimat man vill spy på

Sverige är varken speciellt mycket rikare eller fattigare än förr, inget har gått sönder, inget samhällskontrakt är brutet. Ni kan stämma ner en tonart eller två och ta det lugnt, dricka ert kaffe och svara på remisserna i godan ro. Och diskutera frågorna klart och redigt utan personangrepp och ordmärkeri. Det är i alla fall vad jag skulle önska. Men det politiska klimatet i dessa dagar handlar mest om armbågar i ryggen om inte till och med pungsparkar. Det viktiga tycks vara att ta heder och ära av människor, odla konspirationsteorier och hetsa. Och som jag sagt förr så går jag aldrig med i det tåget. Jag skiter i vad random sexolog råkar ha sagt om marockanska gatubarn, jag struntar i var utrikesministern bor och jag försöker tänka vad människor egentligen menar istället för att hugga på ordval och dålig stavning. Jag vägrar att vara en idiot. För vi har en hel värld att förändra, ett tvågradersmål att nå, ett rasistparti att krossa, gränsbommar att spränga och barn att fostra. Lik flyter upp på Europas stränder, folk med davidsstjärnor synligt attackeras och bilisterna äger fortfarande stora delar av stan. Jag tänker andas och sen fortsätta slåss. Trots att vi har ett politiskt klimat som man vill spy på.

Kampen mot antisemitismen är en pedagogisk fråga

Drog på mig kostymen och gick den knappa kilometern till synagogan i gårkväll, som representant för mitt parti, för att delta i minnesstunden över förintelsens offer. Jag var inte ensam där. Vi var många som denna kväll både ville visa att vi inte glömt och aldrig glömmer, men också att vi gör det vi kan för att bekämpa antisemitismen som inte minst i vår stad lever och frodas i all sin vidrighet. Och på andra sidan gränskontrollerna ligger Köpenhamn där terrorn släckte ett judiskt liv för lite sen
Säkerheten var förstås på topp denna kväll, det stod flera polisbilar på gatan utanför och man fick gå igenom något som liknade säkerhetskontrollen på en flygplats för att komma in i synagogans värme. De som kollade oss var unga säkerhetsvakter som själva verkade tillhöra församlingen och mitt i allt allvar sken en av dem upp bär jag sträckte fram mitt pass. "Du har varit i Israel", sa han och vi bytte några ord om saken. Samhörigheten mellan Israel och världens judar är närmast total. Och även en av talarna, Petra Kahn Nord från judiska ungdomsförbundet betonade den tryggheten som Israel är för varje jude. Statsministern talade om vad regeringen gör och vill göra och jag vet att han menade allvar med det han sa, men också att hans trovärdighet lämnar en del att önska hos många av Sveriges judar. Men det är väl bara att kämpa på och visa att det inte bara är fagert tal.
Det jag satt och tänkte på i min bänk inklämd bredvid statsministerns personskydd och vanliga snälla malmöjudar var att det är till 90 procent sakupplysningar man får ägna sig åt när man debatterar antisemitism och/eller Israel. Folk kan tycka allt möjligt, men kunskapsluckorna är enorma om både det ena och andra, vilket ofta står i omvänd proportion till tvärsäkerheten, om man säger så och konsekvenserna av tvärsäkerheten vet vi. Kampen mot antisemitismen är alltså till största delen en fråga om pedagogik.

Another brick in the wall

Det var inte alla som var nöjda över min beskrivning av alliansens och SD:s gemensamma visioner för Malmös mark och infrastruktur. Men oavsett gruppindelningar på konferenser, så går det inte att trolla bort att de bruna och blåa motsätter sig varje förändringar i stadsmiljön som innebär att bilar får maka på sig för hus, grönska och människor. Det är bara att gå till protokollen för den som vill kolla. Att man nu också i tidens förfärliga anda skärper tonen när det gäller inflyttning och boende bekräftar också bilden av det blåbruna Malmö som en stad fattig på allt utom rika människor och bilar. Mot det sätter vi som sagt det täta, blandade, unga kreativa Malmö som kan sin historia och därför älskar framtiden. Och jag älskar att sitta i den nämnd som tar chansen att bygga staden med hammare och spik, asfalt och träd. Jag får se det hända här och nu, ser hur cykelbanor rullas ut, hur det knoppas i Pildammsparken en solig aprildag och hur doften av indiskt, japanskt och Mellanöstern förgyller mina kvarter. Malmö spränger murar och binder ihop sånt som man inte trodde hörde samman. Detta gör vi samtidigt som ängsliga blåa och bruna helst skulle vilja stanna tiden. Det är skillnader som jag inte ser någon anledning att hymla om.

Moderaterna och SD - Malmös Ulbricht och Honecker

När jag var ung och gick på Majornas gymnasium i Göteborg diskuterade vi varför utflyttningen från stan var så stor och de lediga lägenheterna så många. Stadens (borgerliga) styre fumlade och visste varken ut eller in, men besserwissergymnasister hade såklart alla svar. "Bygg en mur runt stan, så flyttar ingen", ropade jag ut i klassrummet, rolig som jag var redan då, i alla fall enligt egen uppfattning. Några flinade, andra skakade på huvudet och den enda Kpml(r)-aren i klassen tyckte antagligen att jag inte skulle göra mig rolig över Berlins fina antifascistiska skyddsvall. In- och utflyttning i stan är en issue utan dess like, nu som då. Men det har gått några år sen gymnasiet. Murar har fallit och, tja, några har byggts upp. Nu vill folk flytta in i städerna igen, några till och med från andra länder, eftersom en stad som Malmö trots att den utmålas som ett helvete av borgare och SD, ändå erbjuder fri- och rättigheter som man bara kan drömma om i Kabul eller Palmyra.
Och vi gröna och röda gör vad vi kan för att kunna husera alla som vill dela stan med oss. Det ska byggas hus, cykelbanor, parker och lekplatser. Det är fan så svårt att klara och två dagars konferens i tekniska nämnden har inte gett oss alla svar. Men vi tar det steg för steg. Vi har duktiga tjänstemän och visionära politiker hos oss i nämnden, men också i form av ett grönt stadsbyggnadskommunalråd: Karolina Skog. Vi ska klara det här. Tro mig.
Den politiska oppositionen hade för all del kunnat bidra om de vore på det humöret. Vi gröna och röda vet inte alltid bäst. Men det den blåa och bruna oppositionen säger öppet eller i det fördolda är att vi inte ska bygga ett välkomnande Malmö. De enades under torsdagens grupparbete (där M, Lib och SD satt och kuckilurade ihop) om att bygga ett exkluderande Malmö, ett Malmö med en mental Schutzwall vid kommungränsen som hindrar fattiga och folk som behöver stöd för att etablera sig i ett nytt land från att ta sig in i stan. Och det var väl det vi egentligen redan visste. M som i mur, SD som vare sig svenskt eller demokratiskt. Och L som liberaler bara till namnet. Deras vision är breda motorvägar in till villorna vid havet och på åkrarna för den som har råd att köpa sig förbi Checkpoint Kinberg Batra eller Checkpoint Jimmie och vår vision förblir ett grönt, tätt och blandat Malmö. Deras blir Malmö lika blandat och roligt som Östberlin under Ulbricht och Honecker, lika kreativt och syrerikt. Vårt jämförs ibland med Chicago och det känns både trivsamt och spännande. Den fighten tar vi gärna. Och skulle nu någon moderat replikera och säga att man inte tänker bygga någon mur, så minns att även Walter Ulbricht också tre gånger förnekade detta.

#lundellbunkern

I över en månad har den rubricerade podcasten följt mig på cykeln i snöglopp eller under flåsande långpass genom parken. Det har delvis varit en prövning. Jag var ju en av pojkarna längst fram, jag slutade dricka tack vare Lundell (och Birro, ännu mer inte så PK) och han ledde mig när det begav sig till Dylan, Springsteen, Neil Young och för all del även Kerouac och de andra beatniksen. Det var den vassa eggen som spelades när jag mötte min första fru och samma skiva plockades ut ur konvolutet när hon och jag gick skilda vägar. Och så fortsätter historien i evighet. Jag är en av många som duckade hans kvinnosyn och vägrade några av raderna i Isabella när jag plockade ut låten på min akustiska gitarrer. Men jag tappade honom delvis. De alltmer bloggliknande böckerna, sångtexterna som blivit alltmer som Johan Eherenbergs eller Kajsa Ekis Ekmans eller i bästa fall som Göran Greiders drapor. Och att han dricker igen. Han är vida omnämnd här i bloggen. Han är en jag aldrig kommer undan. Och jag försvarar honom inför folk i min omgivning. Och jag är således en av dem för vilken lundellpodden är en prövning. Tre kulturskribenter som ska ta sig igenom hela hans produktion, tre personer sådär lagomradikala och till en början i alla fall en smula raljanta. Jag skriker ibland högt i januarikylan när de inte fattar och ibland håller jag helt enkelt bara inte med dem. Och detta att de tycker det är så jobbigt. Ja. Undersköterskor har det också jobbigt. Perspektiv, please. Men. Det är bra för mig att få mina självklarheter ifrågasatta, bra för mig att skakas om en smula. Så lundellpodden kommer att rulla hela vägen genom februari också. För du måste genom vintern om du vill se sommaren igen.

Keep calm och prata sakpolitik

Jag kväver en gäspning när jag hör att M i Skåne under stort självberöm kräver att utrikesministern avgår. Att det inte är moderat utrikespolitik i en rödgrön regering är för mig självklart. Inte heller är jag förvånad över att utrikesministern för hemmaopinionen på klassiskt sossemaner och kanske för att säkra en plats i säkerhetsrådet offrar relationerna med Israel. Jag tycker det är vanvettigt, men förvånad är jag inte och det kan ingen annan heller vara. Margot Wallström handlar inte efter eget huvud. Så låt oss prata sakpolitik istället. Låt oss uppmärksamma finns ett antisemitiskt monster, en hydra, som nästlar sig i politiken och behandlar judar och den judiska staten som en annan sort, som lite eljest folk, gnälliga och smarta. Det är en struktur, något normaliserat att alltid döma Israel hårdare än alla andra. Det är inget personligt. Utrikesministern är troligen inte ondare eller godare än någon annan i det avseendet. Så kan ett välförtjänt dödande skott i bröstet på en terrorist i Tel Aviv betraktas i ett helt annat ljus än det skott som sänkte terroristen i Trollhättan. I det första fallet är det "utomrättsliga avrättningar",  i det andra självförsvar. Om detta kan vi och bör vi tala. Om den ena eller andra politikerns person not so much.

VG

Måste nog prata om det här med min självbild. Jag fick alltså VG på den första högskoleutbildning jag gått på, vetefan, 18 år eller så. Ingen konstigt, det var en ganska enkel kurs, i ett ämne jag kan på mina fem fingrar. La dessutom ner rätt mycket tid på det. Det konstiga är att jag hela tiden, från kursstart tills resultatet lämnades ut, trodde att jag skulle bli underkänd. Så där var det inte förr. När jag gick på högskolan stadigt hade jag inga som helst bekymmer av det slaget. Jag visste att jag skulle fixa det. Jag visste att jag var smart och välformulerad. Men något har hänt på vägen. Det kan vara åldern, ingen vet. Det kan vara alla jävla motgångar, men jag har troligen inte haft fler motgångar än genomsnittet. Det sitter i mitt huvud, så enkelt är det. Och oavsett hur det kom in där så måste det ut därifrån. Det kan vara dags att börja leva som jag predikar. För minsta lilla unge i min närhet för höra att de duger som de är och att den egna ansträngningen lönar sig. Troligen gäller det även mig.

Svetlana, Bowie och mina två liv

Svetlana Aleksijevitj träffar mig mitt i plytet, som björnen Baloo skulle sagt. Det är sida upp och ner med barns öden i krig och det är svält och död och eländesskildringar som man knappt kan ta till sig. Boken - De sista vittnena - lämnar ingen oberörd, skulle jag gissa.  Men det som händer i mig efter läsningen handlar mer om mig. Och det jag tar till mig är helt enkelt perspektiv. Det är fan genant att tycka synd om sig när när det kan vara så som texten brutalt berättar för mig. Det tänds en liten lampa i mitt inre och det gör det inte så ofta. Jag förstår varför hon fick nobelpriset. Om Bowie tände så många lampor hos mig vet jag inte precis. Har såklart lyssnat en del på honom, det har vi ju alla. Kanske har jag störts av alla hans masker och kostymer. Man ska liksom stå för något beständigt för att jag ska bli helt nöjd.
Såg honom en gång, på Ullevi, men det var ganska kasst, faktiskt, han stod i kostym och sjöng sina låtar. Jaha. Då minns jag med större värme hur jag och småsönerna gick genom kakelklädda korridorer på Österportskolan och sjöng Life on Mars lagom halvhögt som vi brukade sjunga allt möjligt. Också det ett tag sen nu. Nu är nu och här ligger jag på en säng i Linköping. Det är frimurarhotellet, men inga funny män i lustiga hattar syns till och sängen är en vanlig säng och ingen kista. Jag har ännu en gång bytt liv från barnpassning till beslutsfattare, bytt klass, om man så vill. Det är lite kluvet, men jag tror det i huvudsak är en styrka, även om det inte direkt är karriärbefrämjande på någondera stället. Det får vara som det vill med det, det är så mitt liv ser ut.  Det liv som jag lovar att se lite mer positivt på. Jag har det okej. Behöver inte vara någon hjälte. Inte ens för en dag.

Odense revisited

Jag säger att jag inte känner igen mig i Odense. "Men det var ju 37 år sedan du var här", säger Sara. Ja, det var ju det. Då som nu kom jag med tåg, men det var andra tåg än nu, svarta lok, röda vagnar med en kiosk i mitten där man kunde köpa tuborg grön och korv, eller varför inte en citronsaft med ett wienerbröd till. Tåget tog färjan från Korsør till Nyberg och stora propellrar fick anstränga sig där nu räls ovan och under vattnet bär fram oss lekande lätt. Ännu låg hela livet framför mig, som man säger. Nu är det inte riktigt så, nu krävs prioriteringar. Men då som nu trivs jag i Danmark. Det är ett yndigt land, ett bondeland med halvstora städer och den fynska dialekten är så charmerande att man bara smälter. Danmark, din feta mat, ditt svaga kaffe och dina kanelsmakande wienerbröd, jag kommer alltid att återvända till dig då och då. Vi talar löst om att bosätta oss här. Det kommer ganska snart ett efterbarnenliv, en frihet som i ungdomens där och då är Odense något man kan testa. Fast kan jag bo inne i landet. Nja. Okej, det finns en fjord som letar sig in från norr och ån som ringlar genom staden bär associationer till Örebro och Linköping, fast räcker det? Är jag inte gjord för att känna salta havsvindar piska mot mitt ansikte på väg någonstans på cykel eller med tunga löpsteg?
Det och alla andra personliga och privata frågor kommer att lösa sig genom impulsiva beslut eller tillfälligheter som allt annat som händer mig. Lika säkert som att snön kommer att smälta från Odenses slaskiga gator.

Köln och de ideologiska filtren

Som om inte händelserna i Köln på nyår, där ett antal personer misstänks för att ha rånat och sexofredat ett stort antal kvinnor vore illa nog, och till synes dåligt nog hanterat av polisen, så kommer som ett brev på posten analyser som vill förklara genom att sila saken genom ideologiska filter. Än handlar det om att någon grupps kvinnosyn är sån att dessa inte borde få sätta sin fot i Europa och än handlar det om att det minsann inte är någon skillnad mellan män med olika bakgrund när det kommer till kvinnoförtryck. Och som vanligt har alla rätt och fel. Det är klart att uppfostran och bakgrund har betydelse. Om en ung man gått i förskolan hos mig och sen vandrat vidare i en genusmedveten skola och fostrats av jämställda föräldrar, så är han mindre benägen att begå sexövergrepp än om han skolats och fostrats helt könssegregerat. Tror vi inte det, så tror vi att misogynt beteende är medfött. Och det är det såklart inte, vare sig hos gruppen män eller hos andra grupper. Saker kan vara kulturellt betingade, men kulturer kan förändras. Genuspedagogik funkar. Att använda kölnhändelserna som argument för minskad invandring är lika korkat det. Man kan ha skyddsbehov även om ens kvinnosyn är förfärlig och de flesta med förfärlig kvinnosyn begår inga övergrepp någonstans och, som sagt, folk förändras. Man måste inte vara ett helgon för att få ett permanent uppehållstillstånd, lika lite som du eller jag är helgon. Så ser jag det, väl medveten om att det gör mig både till vit/cis/privilegierad och vidrig kulturmarxist. Komplicerad och samtidigt enkel som tillvaron själv.

Se där, ett löfte i alla fall

I natt sov jag som en sten fram till runt fyratiden. Då vaknade jag till, som vanligt, drack lite vatten och föll sen tillbaks in i drömmens värld. Vet inte vad jag drömde, men kanske var det om någon av alla gamla oförrätter, de har en tendens att hemsöka mig nattetid, till fromma bara för självömkan och flykt. Natten innan låg jag vaken. Som alltid när sömnen förvägras mig så snurrade huvudet och tankarna for fram och åter, långt från mindfulnessens välsignade tillstånd. Valnötterna är såna. Allt är tyst, bortsett från mina egna inre ljud. Minns att jag funderade på framtiden. Inget har jag lovat inför det nyutsprungna året, inga vilda planer, inga pretentiösa mål, konstaterade jag. Inte en tanke på sen, bara då och då och lite nu. Men lite har jag på gång. Jag ska gå en kurs i hebreiska och träna min kropp starkare. Men i övrigt vet jag inte. Det jag jag ändå ska göra är att drömma om en framtid. Och styra om mitt huvud från det svartaste, medvetet och utan att fega. Se där, ett löfte i alla fall.

Lata politiker ska inte komma undan

Ibland gnälls det alltför mycket på politikers beslutsfattande. Vi gör för lite. Vi genomför inte hela vårt partiprogram, lyckas inte pricka av hela önskelistan.Särskilt vänsterns plakatpajasar har för vana att sätta sina slogans mot våra bistert framförhandlade kompromisser, som det verkligen vore möjliga val. Men kritiken kan också vara den motsatta. Här i Malmö får vi styrande skäll av alliansen och SD för att vi prioriterar kollektivtrafik och cykling framför biltrafik, trots att vi i god tid innan valet sa att vi skulle göra just det. Hur vi än gör så blir det visst fel. Men det är bra att vi tvingas upp på banan och får bekänna färg. En sak som våra kritiker kunde bli bättre på är att fråga om och kolla upp vem som lobbat in ett visst beslut. Att det lobbas är självklart och ofta bra. Både fack och IOGT lobbar. Men så också AB Volvo. Helt plötsligt som från ingenstans började många olika sorters politiker förespråka bussbanor och en massiv satsning på elbussar. Argumenten skiftar i kvalitet, minst sagt. Några förstår inte att när de längsta bussarna på marknaden är fulla så är de det, oavsett underlaget de kör på. Andra begriper inte att elbussar aldrig är längre än en spårvagn och att det troligen är bättre att de kör på biogas än på el, eftersom vi behöver få avsättning för all biogas som produceras av matavfall som samlas in. Saker tenderar att hänga ihop mer än man tror. Politiker är sällan mer än människor och kan bländas av blanka prospekt och goda kakor. Granska det. Lata politiker ska inte komma undan.

För enkel för att du ska förstå det

Lyssnar på Sanna Lundells Vinter i P1. Det handlar om lycka. Modigt ämne, på min ära. Fler än en skulle tycka att det är lyxlir att kunna reflektera i timmar över sånt flum. När folk där på slagfält och stränder, när de multiresistenta bakterierna sprider sig likt pesten och allt vad som tänkas kan finns av elände och nöd. Men jag tycker hon gör rätt. Varför finns skiten alls, varför gör vi det här? Hon kunde citerat sin far "Du vet lyckan är för enkel för att vi ska förstå den." För så är det ju, lyckan finns i detaljerna, i de små dagliga sakerna som vi tar för givna. Ibland bara basic stuff. Som att få leva. I somras satt jag och lyssnade på Sannas sommarprogram på det stora torget framför Tel Avivs stadshus. Mitt på torget finns ett minnesmärke över förintelsens offer och borta vid stadshuset minns vi hur premiärministern, nobelpristagaren Yitzhak Rabin sköts av Yegal Amir den 4 november 1995. Och häromdagen sköts några människor bara något kvarter därifrån, några vanliga människor som bara var där. Ja, det kunde ha varit jag om terroristsvinet bestämt sig för att mörda i somras och inte i förrgår. För enkel för att du ska förstå det, som sagt.