Testa att vakna baknykter

Det står i Sydsvenskan idag om min gamla motion till fullmäktige om att all representation och alla arrangemang i Malmö stad skulle vara alkoholfria. Den blev som bekant grundligt avslagen, bara jag och en till röstade för. Om ni undrar så står jag fortfarande för det där jag skrev då och trots att åtskilliga av mina fullmäktigekamrater fnissade som fjortisar som hittat sin första porrtidning när vi diskuterade frågan. Jag tror att påbuden om återhållsamhet som blev fullmäktiges beslut inte biter på dem som behöver det och de andra klarar sig ändå. Det handlar inte för fem öre om moralism eller om snålhet. Anledningen stavas solidaritet och jag förstår att ni hajar till över ordvalet. Men så är det. Om så bara en eller två riskerar att fastna i skiten, så räcker det. Och om man inte tror sig kunna ha trevligt utan booze så kan det vara dags att hugga tag i den utmaningen.
Alkohol används som socialt smörjmedel och som förevändning för att hoppa i galna tunnor eller för att gråta eller skrika åt vänner eller okända. Man kan ju alltid säga att man inte minns dagen efter. Jag lider med dem som inte kommit över det där, men det är inget jag kan eller vill förbjuda. Däremot har jag har svårt att se varför Malmö stad ska sponsra flykt och missbruk.
Men mest av allt unnar jag folk att se värdet av att utmana alkoholnormen och visa världen och sig själv att det går att möta livets makter vapenlös. Testa att vakna baknykter efter en festkväll.

Dricka kaffe med idioter

Löfven åkte till Saudi. Man kan se honom på bilder drickandes kaffe med kungen och jag vet att några blir arga för det. Antingen borde han inte åkt dit, tycker folk, eller så borde han ha sagt till det medeltida rövarbandet vilka jävla mördare de är, för att de är några jävla mördare går inte att ljuga bort.
Men min gissning är att de svårligen skulle lyssna om man fyllde deras öron med invektiv och ännu mindre om man stannade hemma och bara skrev statements på sin vägg på fb eller slängde ut tuffa 140-teckens oneliners på twitter.
Möten.
Öga mot öga.
Då händer det saker. 

För all del, jag inser att Löfven kanske inte omedelbart fick den saudiske kungen snäll, bara genom att åka dit och prata över en fika, men det är klart värt ett försök. Och samma sak gäller på lägre nivåer än kungars och statsministrars och för mindre dramatiska möten än dem med rövarband från öknen.
Drick kaffe med alla möjliga, även idioter, utsätt dig för risken att påverkas, för om du inte gör det, så påverkar du inte heller. Styrkan i dina argument prövas aldrig vid körläsning, utan bara vid motstånd.
Att i alla lägen bara skaka hand med sina likar och bojkotta eller ignorera dem man utsett till fiender är att leva på en bekväm, men tråkig plats. Det förändrar varken dig eller världen.

När sonen sa fula ord i förskolan

Jag tror att han var fem år när det hände. I alla fall gick han i förskolan och hade ett välutvecklat språk. Rikt och varierat, som det heter i läroplanen. Det var vardagslunk med växelvis boende och höstlöv på marken. Man svepte sina halsdukar om sig och skyndade sig hem.
En dag fick vi besked om att en avdelningens pedagoger ville tala med oss. Man lät förstå att att det var viktigt att bägge föräldrar kom, däremot var det okej att sonen lekte under tiden. Så vi anammade maningen, satte oss vid ett bord i ett kalt mötesrum, försågs med svagt kaffe i var sin av kommunens många benvita muggar och spetsade våra öron.
Och ämnet för det allvarliga samtalet var att sonen sagt fula ord på förskolan. Ni vet, jättefula ord. Vi nickade och förstod. Fula ord. Antagligen könsord eller åkallande av högre eller lägre makter, gissade jag och bedyrade att förskolans personal hade mandat att tillrättavisa sonen vid behov. Ingen fara. Jag lovade dessutom att själv tala med min yngste om saken. Nja, så enkelt var det inte, menade pedgogen och hennes lagom vita leende försvann. Vad kunde svärtan i sonens tunga bero på, ville hon veta. Tja, sa man väl då, han är yngst av fyra syskon och har väl hört en del ord och uttryck som han vill testa. Men, nja, det var nog inte rätt svar och till sist slank det ur henne att det nog berodde på separationen. Jag häpnade en smula. Hon hade inte bara en förskollärarexamen, hon hade dessutom vunnit ett psykologleg på Liseberg. Vilken lycka för alla inblandade. Men sen slog det mig att det här öppnades en avgrund inom henne själv. Att en separation i hennes värld var ett så stort hot mot lyckan, som hon kände den, att det givetvis var bortom varje rimligt tvivel att det orsakade allsköns katastrofer. Så nära henne kom det, att hon med glädje överträdde sina befogenheter och ägnade dyrbar tid på jobbet åt att djupanalysera en femårings svordomar, istället för att bara enkelt tillrättavisa barnet.
Jag såg in i hennes ljusblåa ögon, som delvis skymdes av en slarvigt blonderad lugg, men kunde dessvärre inte bekräfta henne. Det här fick hon slita med i ensamhet. Antagligen borde jag påpekat att det finns andra livsstilar än att gifta sig med sin gymnasiekärlek och flytta in i radhuset med honom, storhandla vecka efter vecka på COOP forum, titta efter en ny bil var tredje år, hyra en stuga i Sälen i mars och sen kämpa mot tristess för barnens skull. Möjligen kunde jag raserat hennes tillvaro med bara några enkla ord om att man inte måste döma andra för att själv bli lycklig. Men det är inte min uppgift, lika lite som det är hennes att ha åsikter om andras val. Döm inte och du ska icke bli dömd, som den där rabbinen från Natseret sa.
I förskolan träffar vi föräldrar som inte gör två knop på dagarna, femtiosjuåriga pappor som kommer med en 23-årig thailändska, alkisar, hipsters, fula, snygga, vardagliga och tysta människor. Några begriper vi oss inte alls på. Och vi ska möta alla lika öppet och glatt och fokusera på här och nu och fånga varje ögonblick av möjlighet till lustfyllt lärande. Det är svårt nog.
Och om ni undrar, så har sonen även vid femton ett för åldern rikt och varierat språk. Trots att han är ett stackars skilsmässobarn uppvuxen mitt i stan.

Bonde söker sig själv

Jag kollar på dejtingprogram på TV. Bonde söker fru och inte minst Tro, hopp och kärlek. Jag vet att jag inte borde, för det hjälper inte de instängda i Aleppo eller alla som dör på Medelhavet i hopp om att nå Europa. Men det är väl just möjligheten att bry sig om mindre saker än ren överlevnad som är välfärd, tänker jag. Man söker kärleken i de där programmen. Det där som är större än både tro och hopp, om vi ska tro de kristna. Den tvåsamma kärleken med en annan person som befriare, som om någon någonsin kan vara det. Och fastän dejtingprogrammen är lite hahaha, kolla min coola självdistans, lyser längtan i deltagarnas ögon, det går inte att ta fel på eller skoja bort. Jag upphör inte att fascineras över all ansträngning och alla känslor som investeras och det inför öppna kameror. Det kan inte vara värt det. Man kan inte räkna ut vem som passar en, hjärtat bestämmer som det vill.
Men mot slutet av dagen är det ändå så att du måste leva med dig själv i första hand, oavsett partner och oavsett allt annat. Ingen annan kan göra dig lycklig och förresten är lyckan inte något tillstånd man går omkring i, utan bara ögonblick här och där. Detta att man blir till i mötet med andra stämmer bara delvis. När allt kommer omkring är det dina egna tankar som snurrar runt i ditt huvud på kvällen, även om det är underbart om någon man valt att vara med andas i sängen bredvid. Men det räcker alltså inte och det är orimliga krav. Även om man hittar någon att leva med så är den personen varken terapeut eller tankeläsare. Det kanske skulle behövas program där deltagare dejtar sig själva för att få en bättre relation med den enda som de garanterat alltid måste leva med. Men det skulle förstås bli dålig TV.

Möllan, Limhamn och hela jävla Malmö

Bland mina politiska motståndare i stan är moderaterna i Limhamn en ständig källa till ofrivillig munterhet. De blåa kämparna är mycket aktiva i sociala medier och står även då och då på torget och bjuder på kaffe och motsägelser. Limhamnsmoderaterna älskar bilar. Så till den milda grad att man samlat namn mot bygget av en trottoar på Annetorpsvägen och resolut tagit ställning för gratisparkering på kommunal mark. Man är emot förtätning såklart, för precis som klimatfrågan ska lösas på andra ställen, så ska även bostadsbristen avhjälpas i andra delar av stan. De vanliga moderata dygderna om att kommunen inte ska subventionera annat än det allra nödvändigaste och att alla har ett personligt ansvar är lika borta med vinden som Scarlett O'Hara när Limhamns blåa kämpar tänker till om bostäder och trafik.
Nu känner jag ju åtskilliga limhamnsbor och vet att stadsdelen är en större regnbåge av politiska nyanser än det framställs. Utbildningsnivån är hög i stadsdelen och de flesta kan därför räkna ut att ekvationen att först vilja ha gratis parkering och breda vägar och sen säga nej till fler bostäder med hänvisning till trafik och miljö, inte riktigt går ihop mer än sådär bra. Men klichéer passar såklart bra i politiken. Hellre det än nyanser, livet blir liksom enklare att förstå då.
Och området jag bor i kommer heller inte undan sina förutfattade meningar och sin självbild och även vi har våra självutnämnda representanter som ibland talat om stadsdelen som som en rasismfri (trots att det ibland hörs antisemitiska slagord på torget) eller antikapitalistisk (trots att allt, verkligen allt, finns att köpa här) zon. Också här finns självgodhet och tankar om att vara förmer, ibland klätt i radikal språkdräkt.
För er som undrar om oss på Möllan,  så kan jag berätta att det ändå är rätt få av oss som säljer smuggelcigg eller ännu starkare grejer eller kastar sten på poliser. De flesta av oss är helt vanliga tråkiga knegare som går upp varje morgon och går till jobbet varje dag. Inte minsta gatsten, inte en enda spliff eller ens en fejkmarlboro passerar förbi. Vår stadsdel är jourhem på helgerna för mången uttråkad förortsbo och festlokal för oss själva och andra som känner sig kallade hit och vi stör oss på höga farter och knarkhandel precis som varje ansvarskännande medborgare ska.
Att se förbi klichéer och att inte låtsas representera någon som inte valt en, tror jag är grunden för bra politisk diskussion. Det är också bra att se stan som en stad och inte som en massa öar i strömmen.
En annan bra grund är att i första hand inte tänka så mycket på vad man vill ha, utan mer på vad man kan tänka sig att avstå från. Möllan, Limhamn och hela jävla Malmö. We're in this shit together.

Femton minuter i Oxie

Sjuktalen i förskolan rasar i höjden, som man brukar säga. Anställda internaliserar och medikaliserar en orimlig arbetsbörda och drabbas av diverse illustra åkommor. Samtidigt har vi ett lönesystem som premierar att man byter jobb ofta och ägnar sig åt spännande projekt. Ju mer man är borta från barngruppen och laminerar och presenterar, desto bättre lön får man. Samarbete premieras inte heller, du ska stila dig som individ, då når du framgång i form av att du kan bli en av de utvalda som får prefixet "förste" före din examenstitel eller blir en av de hundra utvalda som får 2500 i löneförhöjning som tack för särskilda insatser.
Mig kommer ni inte att se i såna sammanhang. Jag tillhör den krympande fraktion som försöker möta ungarna där de är och få till en fungerande vardag. Jag vägrar att låta jobbet göra mig sjuk. Försöker att ta ett djupt andetag inför det faktum att läroplanen sväller för varje revidering, ungefär i takt med att gruppernas storlek ökar och gör mitt bästa för att leva med att platsen för det jag är bäst på: de spontana mötena och snabba ideerna minskar ständigt och jämt. Nu ska det skrivas riskbedömningar varje gång man tar några barn och går de hundra metrarna till parken eller så.
Man skulle kanske inbillat sig att ens fackförbund reste ragg mot allt detta, men det är raka motsatsen. Lärarförbundet är med och driver på individualiseringen av yrkesrollen och de ökande löneskillnaderna. Man tror att det höjer yrkets status. Men jag är inte på jobbet för att få en status eller konkurrera med mina kollegor. Jag är där för att göra roliga och lärorika saker med barnen. Som när vi åker i ett riktigt tåg och kollar in centralen och citytunneln. När vi glömmer att ystadstågen inte stannar i Svågertorp och får spendera 15 minuter i Oxie.

Grinigare än någonsin

Sitter utanför akademibokhandeln på Triangeln och tittar i mobilen. Hur haram/non-kosher det än är i min subgrupp, så gillar jag köpcentrum. Jag bekänner att jag är en syndare. Just nu är jag dock uppfylld av mig själv. Trött efter att ha vaknat alltför tidigt och fel och trött på mig själv med depressionens självömkan som en våt filt över min fina jeansjacka. Det är förresten typ ett år sen jag köpte den på en loppis i Brooklyn. Där kunde man varit även denna höst.
Men att drömma sig bort är ingen lösning, lösningen är att präktigt kbt-a sig, fälla upp ett paraoly och möta regnet. Synd bara att det är så jävla tråkigt,  men halleluja priviligierade jag som har tid att känna efter. De som bär världen på sina axlar blir aldrig deprimerade, för de har inte tid att tycka synd om sig. Jag är en halvkass människa, men somligt har jag lärt mig. Det viktigaste är att inte komma med dramatiska utspel eller fatta viktiga beslut förrän man är igenom vintern och får se våren igen. Man gör saker och försöker hanterar situationen, tiden går och till sist lyser solen igen. Kanske får man be om hjälp på vägen. Jag har börjat studera hebreiska och Sara och jag skriver på en bok. Jag jobbar på dagarna. Och nu är den här bloggen aktiverad igen. Får börja springa igen också. Snart. Benen behöver inte vila längre efter Lidingö, det är bara bortförklaringar.
Och bloggen har haft strålande siffror även under pausen, så det talar för att min röst är önskad. Det är bättre att ha fel någon gång än att tiga, det är viktigt att se folk i ögonen och stå för det man står för. Vill jag tro. Sen kan man börja förhandla, om det måste till, både med sig själv och världen.
Anonyma kritiker kommer därför att från och med nu få ett (imaginärt) långfinger som enda svar på kommentarer och mail. Du som ringde anonymt häromdagen för att förklara vilken ynklig skit jag var som inte vill ha gratisparkering för folks andra eller tredjebilar, hejdå. Du som skrev att jag är sionistagent, hejdå. Du som ville att jag skulle hålla käft för att jag är med i ett litet parti, hejdå.
Min respekt har du när du vågar se mig i ögonen och uppge fullständigt namn.
En sista sak. Jag vet att delar av det idoga klickandet på bloggen handlar om att leta metaforer och slarviga formuleringar, för igen kunna dunka till mig om annat än politik, i tidens anda. Kanske går det att hitta.
Men man kunde ju också tänka tanken att alltid försöka tolka ord och fraser till det bästa. Man kan ju undvika att medvetet missförstå och istället försöka föra en dialog även med folk en bit ifrån en, eftersom bönemöten och psalmsång knappast för livet framåt eller bygger några Culture Casbah.

Jag är tillbaka. Grinigare än någonsin.