24 november 2016

Curlingskjutsande

Föräldraskapet är en enda lång prövning i att släppa taget, låta barn lyckas och ibland misslyckas och sen dra slutsatser av det tillsammans med dem. Från ettåringen som dricker vatten själv ur glaset för första gången och kanske tappar det ner på golvet, till nittonåringen som söker sin första lägenhet och allt möjligt däremellan. Jag vet att det är svårt för många och att det finns några få verkliga och ett stort antal inbillade faror därute.
Bland de verkliga farorna ryms trafiken och bland de i stort sett inbillade märks de kriminella som sägs gömma sig bakom varje gathörn i begrepp att attackera våra telningar. Igår när jag i kommunfullmäktige adresserade just den frågan lanserade jag begreppet "curlingskjutsande". Jag tycker fortfarande att det är ett bra uttryck och det blir inte mindre så för att SD:s och moderaternas tappra valarbetare gjorde sitt bästa för att hetsa mot mig. Rasisterna kan vi lämna därhän, men den mer anständiga högern borde fatta att osjälvständiga barn som ständigt skjutsas hit och dit växer upp i ängslighet, snarare än trygghet. Moderater som med munnen bekänner sig till en individualistisk ideologi och med samma mun talar om valfrihet borde reagera på att några tar plats från andra och att de barn som ger möjlighet att testa sina vingar blir lyckligare än de som ser världen genom ett bilfönster.
Om jag får fortsätta att vara med och bestämma i Malmö, så ska jag se att bygga stan så att barns och ungas självständighet och mobilitet växer. Och därmed motverka curlingskjutsande.

20 november 2016

MP(r)

Vår partiledning har under de senaste åren inte varit ett under av lyhördhet och deras markkontakt har då och då varit obefintlig, särskilt när det gällt att hantera vissa herrar som utan en blinkning fikar med fascister eller diskriminerar på grund av kön eller att låta frasradikala kändisar skriva kulturprogram (som sen hamnade i runda arkivet). Så mycket har man suttit i sitt torn att man inte haft en susning om hur snacket går på golvet och att golvet inte i huvudsak ligger på gatorna runt Nytorget i Stockholm. Det tog också alldeles för lång tid innan man lyfte in duktiga doers från kommunpolitiken i laget. Man borde rimligen börjat där: vem kan bevisligen göra något, den tar vi.

Detta vet ni att jag tycker och också att vi lallar väl mycket med idvänstern och använder skygglappar i internationella frågor emellanåt.

Men hur kritisk man än är, så får man bestämma sig om man är med eller inte. För den som inte pallar trycket finns alltid alternativet att lämna in idbrickan, avsäga sig arvodet och bli en fancy fri tyckare. Gör du valet att vara med i gruppen så får du underordna dig dess majoritetsbeslut och inte dumma dig i media för att få klick och ryggdunkar. Det är alltid majoritetens tolkningar av programmen som gäller, ingen står över eller utanför det. Och handslag gäller. Sen jag blev kommunfullmäktigeledamot och vice ordförande i tekniska nämnden har ni inte kunna läsa ett kritiskt ord om de beslut mina grupper fattat. Så ska det vara. Det är klassisk arbetarmoral.

Så den lilla MP(r)-gruppen får inordna sig eller gå. Vill man aldrig smutsa ner sig, så kommer man heller aldrig att förändra något.

18 november 2016

Getinghonung milanise

Milano. By far de snyggast klädda människorna på jorden och troligen även den godaste maten. Spårvagnar från 1928, som rullar som om de inte gjort annat de senaste 89 åren och så är det ju också. Gigantiska torg och en järnvägsstation i prima fasciststil med uthuggna lejon på fasaden. Och så sprickorna i fasaden, de inte så snyggt klädda, de som tigger och säljer småskit i gathörn och vid stationen, de med trötta ögon och sänkt blick. Jag är här på uppdrag och det är i ett annat land på alla sätt och vis. Köper en ny halsduk och en röd slips, det är så man ska se ut när man förändrar världen, formell, utan risk att få missrespekt (kan man skriva så?) för sitt utseendes skull. Allt är inte Trump här i världen, det finns motkrafter, folk som planerar för bostäder och mänskligare gator, torg och parker där man kan vistas och mötas. Vi talar och nätverkar och fler än man kan tro brinner för förändring och färre än ni tror är brödpolitiker eller karriärsugna. Det mesta sker i relativ tysthet. Det är mer punk än att skrika sexistiska invektiv på nätet, ifall ni undrar.

Sen loggar jag in på mailen och det är jobbet och min första värld. Jag läser att många är sjukskrivna och att Anders ofta är tjänstledig för politiska uppdrag och att det vore bra om samma vikarie återkommer för honom. Ja, det vore bra. Det vore också bra om vi som åtar oss svåra uppdrag slipper jantelag och skuld.
Annars går det ju bra att ställa upp själv i valet.

För övrigt är det väl ungefär samma dimmiga väder här som där. Samma populister och samma alkohol, fast deras språk sjunger opera och vårt som ett dansband.

13 november 2016

Oroa dig inte, farsan

Min äldste son bjöd mig på döner i stan. Han kan mig. Innan hade han gett mig en påse med mitt favoritgodis och en modell av Tintins månraket, för Tintin har varit en följeslagare under våra år tillsammans. Ni som följt bloggen under alla år vet att vare sig han eller jag i alla delar trampat de vanligaste stigarna, utan snarare irrat och ändå oftast hamnat rätt. Han berättar att han gjort högskoleprovet. Kanske börjar han på högskolan, kanske är det bra nog att arbeta som barnskötare. Den som lever får se. Och vi pratar politik, sport och relationer och jag tänker på hur man fått baxa sig fram genom terrängen och hur svårt det kan vara att vara förälder, men också hur svårt man gör det för sig. Mina fyra barn är lyckade, var och en på sitt sätt och kanske inte alltid i gängse mening, men de är goda människor med inre eldar som brinner mot orättvisor. Ändå är det missarna jag räknar, de gånger då allt blev fel, uppbrotten, sveken, trots att jag vet att sånt är oundvikligt i ett liv och att det hade varit sju resor värre om jag försökt stanna hos deras mammor. Mina barn har fått fler att älska, men normen skaver som en tröja som krympt i tvätten, så det går inte alltid att värja sig. Men när jag ser in min äldste sons vackra bruna ögon, så ser jag hopp och framtid. Och han bär sin mors vackra leende. Allt kommer att bli bra. Oroa dig inte, farsan.

12 november 2016

Werup är död

När jag flyttade hit till Malmö så gick jag till biblioteksfilialen i folkets hus och lånade "Tiden i Malmö på jorden" av Jacques Werup. Sen köpte jag en gammal cykel i en affär på Lantmannagatan, för en cykel behövde man i Malmö redan då.
Sen cyklade jag ner till Ribersborg och badade och läste om Jacques och hans liv i stan. Bredvid mig satt folk och pratade om limonad och röllebörar. Jag försökte komma hem hit. Det gick trögt. Malmö var litet och det fanns inte mycket av något, annat än av rivningstomter och konsumbutiker. Tomma lägenheter fanns i massor, förstås. Jacques Werup hade flyttat till Lövestad, sa bibliotekarien till mig när jag lämnade tillbaka boken. Jag började misströsta. Kunde jag verkligen bo här?
Jag visste inte. Men jag blev kvar. Är kvar. Tror att Werup också flyttade hit igen. Har för mig att jag såg honom för inte så länge sedan vid Triangeln. Live såg jag honom annars bara en gång, när Hipp invigdes och jag satt i publiken i min pappas gamla kostym och slipsen satt som en strypsnara, bredvid en tjej som jag inte sett sedan dess.
Och nu är Werup död. Och Malmö har varken något bibliotek i folkets hus eller lediga lägenheter. Jag bor bakom lås och bom i bostadsrätt och klär numera bra i kostym.

09 november 2016

Ta ditt kaffe svart

Första gången jag var i New York bodde jag inte så långt från Trump tower. Man sa att det ägdes av en fastighetsmagnat som egentligen hade velat bygga tornet högre än Empire state building. Man såg bilder på mannen i tidningen. Han verkade vara en lite cool snubbe, lite studio 54-aktig. En glamorös fru hade han också, sas det. På den tiden var New York inte så turistiskt så nu, Times square var inte det tivoli det blivit, utan tvärtom lite farligt på kvällen och på 42nd väster om 8th skulle man helst inte befinna sig om livet var en kärt. Ingen kunde tänka sig att mannen med tornet en dag skulle väljas till president, men ingen kunde heller förutse att det en dag skulle vimla av turister i Meatpackingdistriktet på södra Manhattan. Hela ön har blivit gentrifierad och fin och till och med ölen är god i dessa dagar, säger de som dricker sånt. Men de som bor i trailer parks eller i ändlösa villaförorter i the flyover states tittar inte lika storögt mot det fina New York eller det likaledes putsade DC. De som köper pommes i storpack och sveper en Coors istället för svindyr sushi och mikrobrygd grumlig öl ser med vanmakt på hur några har och andra inte har. De känner sig inte så väldigt överordnade, trots sin vita hud och manliga kön. Det är likadant i Midlands i England eller i brukssamhällenas nedgågna miljonprogramförorter i Bergslagen. Den som tappat sin ställning eller aldrig haft någon, den som osynliggörs och aldrig nämns i de fräcka late night-showerna, eller avfärdas som vita kränkta män av idvänstern, de som inte svarar när SIFO ringer, kommer förr eller senare att höra av sig på något sätt och skaka om alla välformulerade och snygga vinnare på marknaden.
Jag tror att ödmjukhet och öppna öron kan vara en bra början för att nå fram till dem som tappat tilliten. Kombinera det med promenader på egen hand i områden du bara läst om i polisrapporter eller hört Springsteen sjunga om. Ta dig ut från de snitslade banorna, häll ut latten och ta ditt kaffe svart.

06 november 2016

Inte beredd att dö än.

Jag vet varför vi blir förälskade i henne och sitter som leende dumma fån och vinkar tillbaka när hon vinkar åt oss. Hon må vara 35 och boendes i LA, hon må fylla elva islador och dirigera band och publik, för oss är hon ändå den där ungen från Hammarkullen som ser världen med stora ögon och inte tvekar om att hon har rätt till en plats där. Hon gör revolution med ett leende på läpparna och ympar in sin kärlek i våra frusna medelålders blodomlopp en regnig novemberkväll, som om det vore den enklaste sak i världen. Vi funderar på att ta med henne hem, men hon låter sig inte tas av någon, utan vandrar vidare i sin mission.
Och man glömmer att söndagen snart är här och att det i vardagen inte är en dans på rosor att göra det man är satt att göra.
Man ska inte ta skit, men heller inte ge skit. Laleh hjälper oss att se oss själva i ögonen. Jag tänker på nära och kära som sliter och försöker gå den smala vägen och mina egna vändpunkter, att vakna på en parkbänk till fågelkvitter och veta att från och med nu måste jag göra allt nyktert med öppna ögon och natten före operationen inne på sjukhuset när pulsen sjönk ner mot 20 och jag trodde att allt var förbi och hur jag lovade ärlighet och trofasthet mot allt som var viktigt om jag bara fick känna lite till. Det förra håller, men det senare föll redan efter en månad, när jag pudlade och inte stod för mina ord. Men jag lovade inte att aldrig misslyckas. I'm not the freakin' Messiah. Vi som tyvärr bara tror på det här enda livet, måste göra det vi vill göra här och nu. Och jag är inte beredd att dö än.

03 november 2016

Vår egen jävla pusherstreet

I tusen dagar eller nåt så har dealarna stått på rad från Konsum vid Folkets park och hela vägen ner till Haschrondellen och för all del på andra ställen i området. Vissa butiker borde till exempel kollas lite extra, om det inte redan sker och Jesusparken ser ut som en parodi på Woodstockfestivalen, vissa dagar.
Vi är ganska många som påpekat detta för både polisen och i sociala medier. Våra ungar och även vi själva ser att det handlas och röks öppet. Vi med större barn och teens vill att de ska kunna röra sig utan att bli antastade eller påtända av passiv rökning. Gensvaret har varit lite lojt, kan man säga. Tills igår, då. När det når riksmedia så händer det saker. Det kallas till möte och visas prov på handlingskraft. Tack för det.
De som handlar och säljer är inga större stjärnor, snarare snubbar med egna dyra vanor som kan dra in mer på att gå lite ärenden än på att gå på soc eller en utbildning eller så. Det är moraliskt klandervärt, men inget konstigt.
Det som aldrig sägs är att den öppna handeln och det myckna rökandet inte händer i ett vakuum. Det hänger ihop med en allmän drogliberalism som det fnissats åt i trettio år eller så. Det har aldrig funnits så många ölsorter som nu och aldrig har det druckits så mycket. Och sorry alla normalkonsumenter av alkohol, men sakerna hänger ihop.
Gör matten själv, så kommer ni nog fram till hur vår jävla pusherstreet ska försvinna. Hint: det handlar nog inte mest om konstaplar och kameror.