Läslov?

Måste ändå säga att detta med läslov skaver en aning. Antingen är det lov och då får ungarna väl göra vad de vill eller så är det någon slags skola och då ska det inte kallas lov. Och några bor trångt i en trea i miljonen och andra är på stranden i Thailand. Det är lite olika förutsättningar, liksom. Dela rum med tre syskon eller kunna bre ut sig. Och sen: även om jag är en notorisk läsare, så finns det annat här i världen. Om läsning blir det där fina som är norm, så är det inte bra. Vi måste möta barn där de är, låta det de tycker är viktigt få vara viktigt. Tror att läslovet blir som läxor, de barn som har föräldrar som peppar och driver på blir ännu en gång vinnare och de andra förblir losers.

Katalonien är Vellinge

Så då ska väl FC Barcelona ut ur la liga, tänker jag när jag hör att Kataloniens talman i högstämda, närmast patetiska, ordalag förklarat att nu är Katalonien en självständig republik. Men så är antagligen inte tanken. Kataloniens styrande vill med all säkerhet få allt som är trevligt med Spanien alldeles gratis och dit hör ju la liga. Jag menar, Monaco har ju varit med i Ligue 1 i alla år. Min tanke flyr inte till stackars förtryckta folk som reser sig mot en övermakt, utan snarare till kranskommuner som parasiterar på infrastrukturen i storstaden och sen glassar med god välfärd åt sina medborgare. För sanningen är att Katalonien är en privilegierad del av Spanien och det är skattekverulans och inte nödställdas rop på hjälp som frågan gäller. Det är mer Glistrup än Pancho Villa. Att sen centralregeringen i Madrid är mer än lovligt klantig och okänslig ändrar inte på det. Och innan ni säger att jag minsann inte förstår vad jag talar om, så lägger jag in en disclaimer. Jag är påläst i frågan. Spanien och kampen mot fascismen var en mani hos mig en period. Jag har bott i februari på svinkalla pensionat på Calle santa Anna, jag har bott på ett märkligt hotell längst ner på Diagonal, jag har gått i demonstrationståg och skrikit slagord mot NATO och militarism. Jag har gått med min älskade hårt i handen hela vägen från Plaza de Cataluña och ner till columbusstatyn. Jag har supit med gubbarna i Barrio chino, pre-OS, innan det blev fint och sett samkönade par smyga undan homofobi och myndigheters långa armar. Men det hör liksom inte hit. Jag har gjort samma saker i Madrid, det är ingen större skillnad. Min vision om en vackrare och rättvisare värld handlar om färre gränser och inte fler. Jag förstår att flaggviftande kan ha en positiv psykologisk effekt, ungefär som när jag går i gaishalsduk tillsammans med andra innan en match, men för det mesta är det dåligt. Katalonien är inte Kurdistan. Katalonien är Vellinge.

Symbolen för frihet

Idag är det visst Bilens dag. Jag vet inte, kanske kommer snart dinosauriernas dag också. Ingen vet. För massbilismen hör rimligen till en annan förgången och sämre tid. Eller borde det, om vi menar vad vi säger om klimat, miljö och att bygga smart. Jag har länge förundrats över biltrafikens starka ställning i samhället och att det satsas så ofantligt mycket på bilismen, trots att vi vet att biltrafiken måste minska, kanske med så mycket som en tredjedel om vi ska klara klimatmålen. Ännu mer så om vi ska bry oss om buller och bygga bostäder istället för parkeringar i stan. Men svaret är enkelt. Det är en symbolfråga. Ni vet, den frie mannen i sin snabba bil, han som ingen äger och styr över. Den liberale eller konservative snubben som kör ifrån feminister och miljömuppar. Han som ingen kan fånga eller tygla. Jag ser det på Facebooksidor och på instagram. Vinden i håret i en snygg cabriolet och en öppen bil, en öppen väg. På kommunfullmäktige i torsdags, så ylande åtdrigen bruna och blåa om hur vi gröna vill HINDRA människor att klara sin vardag. Det påstods till och med att FÄRRE kunde ta sig fram på Amiralsgatan, nu när dubbelledade bussar gör i vardera riktningen var femte minut. Nästa gång det sägs ska jag be att få se kalkylen. Allt tal om att det inte går att klara sig utan bil i en stad som Malmö är i stort sett snömos och vi varken kan eller vill ha det så att nästan hälften av vårt gemensamma utrymme är vägar och parkeringar. Vi behöver kunna gå och cykla säkert. Våra barn behöver kunna vara ute och leka. Du kan ta sig tvärs igenom stan på cykel på 20 minuter. Du behöver inte köra att storhandla, beställ på nätet så kommer det till din dörr och barnen kan ofta gå eller åka till skolan ensamma eller med en kompis. Ännu mer om vi fortsätter att satsa på säkra skolvägar. Det finns inga logiska skäl för massbilismen. Det är en symbol. Den frie mannen som ingen jävel äger. Lite väl kostsam både nu och sen.

Mitt jävla öde

Jag köper te samtidigt som jag hämtar mikron. Den kinesiska kvinnan på Möllans te älskar att sälja te, men avskyr att lämna ut paket, men tyvärr är det det senare hon lever på. Så jag gör henne glad. Det kostar mig 36 kronor. Det kan det vara värt. Nu luktar det rökt earl grey i hela skafferiet. Och jag som nästan aldrig dricker te. Mitt skafferi ligger i mitt fina bruna kök, som ligger i min lägenhet på fjärde våningen i ett sextiotalshus på Möllevången i Malmö. Här låg förr ett bryggeri och en koloniträdgård, men det minns nästan ingen för det var över femtio år sedan. Jag rår mig själv och sonen med flickvän kommer hit och bor ibland, men i övrigt är jag ensam och fri. Vill jag äta äppelpaj till middag, så gör jag det. Det kan hända att jag någon gång kommer att känna mig ensam och övergiven, men inget tyder än så länge på det. Men tvåsamhetsnormen är stark. Jag hade inte bott här många minuter innan jag förutspåddes ett nytt samboskap inom tolv månader. Tvåsamhetsnormen innebär att det ifrågasätts om det verkligen är möjligt att ha en egen bostad som en bor ensam i som förstahandsval. Jag får välmenande råd om att snabbt registrera mig på dejtingsajter och desperat försöka få till det igen som jag så grundligt misslyckats med så många gånger nu. Jag värjer mig mot det. Jag kan umgås med folk utan att bo med dem. När jag kommer hem från en dag av jobb eller möten, när huvudet surrar av röster Och nästan sprängs i bitar, så är det helt lugnt att sätta sig och läsa eller plugga lite hebreiska, eller pilla på mobilen. Kanske springa en runda och köpa med sig dyr glass på vägen hem igen. Lycka är inte ett konstant tillstånd som går att uppnå. Det är enkla saker, ögonblick och tillfällen. En ny människas hjärta som slår, ett leende i solskenet, smaken av morgonens första kopp kaffe. Ingen annan har ansvar för det än du själv och det är tyvärr oftast tur eller tillfälligheter som avgör, så sök inte lyckan. Och större hus eller fler prylar är bara yta och skit, vad ska du med det till. Gör en annan människa väl istället, så mår du bättre. Ja, jag ligger här i min bäddsoffa och utmanar normer, det tycks vara mitt livs mission att göra det, mitt jävla öde.

Betala de hårdast jobbande pedagogerna bäst

Jag vaknar i min bäddsoffa som en privilegierad människa. En fin bostadsrätt, en bokhylla full med bra böcker, en stor balkong och nedanför den grönska, fast jag bor mitt på Möllan. Igår var jag ute och bowlade med fina kollegor från den bästa förskolan jag satt min fot på och i torsdags fick jag chansen att lyssna till en fantastisk människa och berättare, som sen tyckte att det Sara och jag hade att säga var viktigt och intressant.
Jag står i skuld till världen. Det är ständigt payback time för oss privilegierade. Min menorah påminner mig om att försöka tända ljus för andra, nu när jag själv fått så mycket nästan gratis.
Men idealism ensamt bygger inte en bättre värld. Marx hade rätt i en sak: pengarna styr. Följ pengarna, inte pratet.
Och i mitt yrke betyder det väldigt konkret att de som har det hårdaste jobbet också borde ha de högsta lönerna, så att de bostadsområden där barn snarare vaknar upp till ljudet av kackerlackor, än ljudet av blad som vänds i intressanta böcker borde ha den högsta lönen. Nu är det tvärtom. De som har de enklaste förskollärarjobben har påfallande ofta de högsta lönerna. En kan argumentera emot och säga att problem finns minsann överallt, men vi vet att det som är skitjobbigt i Vellinge är vardag i Malmö och det som är tuff problematik i Limhamn inte ens är en västanfläkt i Lindängen. Vi bara vet det. Och vi som styr stan bygger om och till för att kompensera för det, (varpå vita män i plåtlådor med hjul blir kränkta, för det blir de alltid när någon annan får typ lika mycket som dem).
Kortare sagt: idealism hjälper inte. Höj lönerna för förskollärare och barnskötare i fattiga områden. Gör det nu. Höj skatten om så krävs.

Me too (Jag är en del av problemet)

Igår läste jag mina systrars berättelser på nätet. Ja, inte mina systrar M och B:s, men de finns de också, det vet jag. Särskilt smärtsamt är det att läsa att även min dotter. "Varför kunde jag inte skydda henne från det", tänker jag, innan jag hajar till och inser att just det är problemet. Kvinnor är inte mindre vetande små liv som "vi" ska skydda. Allt du rör, du dör-snack, allt prat om vad vi ska göra med någon som petar på "våra" kvinnor ingår i en syn på kvinnan som mannens egendom och jag äger ingen kvinna och har aldrig gjort, inte ens min dotter.
Sen kommer det där gänget som klappar sig på bröstet för att de aldrig sagt hora eller trakasserat någon sexuellt. Snälla ni, att inte förtrycka eller begå brott är ett normaltillstånd. Det ska du inte skryta om. Dessutom kanske du inte vet eller minns allt du gjort och du vet säkert inte hur det tagits emot.
Det finns anledning för oss män att ta ett steg tillbaka och lyssna i dessa dagar. Du behöver inte göra en offentlig confession, men granska dina privilegier och se vad du gör med dem. Du är en del av problemet. Jag är en del av problemet.

Jag är inte rädd för idioter

Det är en vanlig kväll på Möllan. Bilar tutar, folk sveper öl på uteserveringar som trotsar hösten med infravärme och och jag cyklar hemåt med en kasse på styret. Från restauranger och affärer kommer dofter som är svåra att lokalisera, men som för tanken till Asien eller Medelhavet. Utanför ICA sitter en kvinna med en filt om sig och en pappmugg i handen. En man med Möllanknut i håret lägger en tjuga innan han svingar sig upp på sin Christianiacykel.
Det är underbart att leva här, men jag förstår att några inte känner igen sig. Things have changed, som Dylan sjunger.
Några längtar tillbaka till något de inte riktigt minns, ett Möllan utan uteserveringar, feminister, med obegränsad framkomlighet för bilar, men utan arabiska taxichaufförer och falafel.
De saknar den vite mannens totala hegemoni, den tiden då det inte tjafsades så mycket om klimat och jämställdhet. Nu får de söka sig långt utanför stan för att känna igen sin värld och inte ens det går alla gånger.

Vet ni, jag pallar ärligt talat inte att bry mig så mycket om dem. De är anakronismer, sorgliga företeelser på utdöende och även om SD stigit i opinionen, så är det inte framtiden vi ser. Malmö och världen har alltid förändrats. Från mig kommer ni aldrig att höra ett ord om att vi måste gå dem till mötes eller samarbeta. Jo, jag ska lyssna, men sen säger jag emot. Om sen den vite kränkte mannen kommer i form av en fd arbetskamrat som plötsligt visar sina rätta sidor eller en dam i snygg klänning som helt plötsligt vill förbjuda fattiga att be om hjälp eller vill att staten ska förbjuda vissa klädesplagg spelar ingen roll. Jag kommer att säga emot. Och historien kommer att ge mig rätt.
Jag är inte rädd för idioter.

Jag försöker leva istället

Min boendekarriär peakade med drömlägenheten på Bergsgatan. Igår gick jag dit igen för att hämta pärmen som ska gå vidare till nästa ordförande i bostadsrättsföreningen. När jag steg in så var det bara en gammal lägenhet, tom, sliten med minnen dolda i väggarna. Det var en sorglig syn. Jag gick mycket snabbt därifrån. En ska inte se tillbaka för mycket, men det gör jag och har alltid gjort. Det är mitt stigma mer än annat.
Nu bor jag någon annanstans, som ni vet. Downshiftad till ett kompaktare liv. Jag bor där det krävs tagg för att komma in och ut och i morse höll det på att gå illa. Jag gick ut ur huset, sjöng med i Magnus Lindbergs låtar, så intensivt förknippade med en annan höst i ett annat slags liv och när jag skulle dra cykeln ut genom grinden, så var taggen inte i min hand eller ens i fickan. Jag kom ingenvart.
Men gud var snäll denna morgon.
Jag lyckades komma tillbaka in i min uppgång genom en dörr på glänt och kunde hämta min tagg, denna livslina i HSB-världen. Sen öppnade sig grinden och så cyklade jag iväg längs morgontrötta Möllangator, fortfarande med ML i öronen. Härligt. Han har varit med i mitt liv sen jag vid sjutton hittade en kassett med hans första LP på ena sidan och Eva Dahlgrens första på den andra. På den tiden bodde jag i ett groteskt fult hus i den delen av Masthugget som blivit miljonprogram och herregud, så ung jag var, för en är ju det vid sjutton. Så lite jag visste och så ensam och längtande jag var. Det är vad ungdomen är. Drömmen om något annat. Fortfarande kan jag texterna och jag sjunger högt och tydligt och folk vänder sig om både på Södra och Norra Parkgatan. Och höstlöven yr, precis som när jag gick och gick uppför backarna i Masthugget, men här är det platta marken, för så ser Malmö ut.
Och en lägenhet är hur som helst bara en lägenhet, en ska inte göra det till en alltför stor symbol för något. Jag bor bra i min modernistiska dröm, precis som jag gjorde det under stuckaturererna. En kopp kaffe och en Budapestbakelse på balkongen gör livet än lite bättre. Ska bara lära mig att inte glömma taggen hemma. Om jag drömmer om något? Nja, jag försöker leva istället.

Byebye, sunk-ica.

Jag packar och fixar och Sara kommer över och vi demolerar alla soffors moder, ty den låter sig inte transporteras ut ur lägenheten. Äldstebror är också här och jag hjälper honom med några saker och sen går vi och äter. Till sist har alla gått till sitt och jag belönar mig med kaffe och dyrglass. Jag går till sunk-ICA och det slår mig att det kanske är sista gången. I mitt nya hemkvarter finns en annan ICA, så det lär bli dit jag går framgent.
På sunk-ICA är det som vanligt, skitigt golv, bra sortiment och ignorant personal. När jag kommer fram till kassan sitter detektiven i ettan och en kassörska som heter Elin i tvåan. Detektiven kallas så (av mig och Sara) eftersom han under en period hade för vana att smyga efter mig i butiken för att se om jag snattade något. Det gjorde jag aldrig. Däremot var vi troligen några av ställets bästa kunder. Vi var många och vi åt mycket. Med tiden övergick han från att bevaka suspekta kunder till att ragga på sina kvinnliga kollegor. Ibland sågs han även arbeta. Men nu är tiden av masskonsumtion från vår sida längesen förbi och när jag lägger upp mina två varor på bandet, hinner knappt erfara Elins tillstymmelse till leende innan detektiven frågar vad Elin ska göra i helgen. Hon svarar något mumlande. Sen berättar han att var i Möllan igår. Så uttrycker han sig. Elin ser lagom intresserad ut. Kanske är det inget grepp hon faller för. Hon kan säkert själv promenera de hundra metrarna till uteserveringarna på torget om hon vill.
Det är fascinerande med människor i serviceyrken som liksom pratar genom ens rygg. Tror kanske att deras jobb och liv skulle bli roligare om de bytte några ord med kunden. Men vad vet jag?
Nu är hur som helst vår långa relation med Sunk-ICA över.

Göteborg i helgen?

En kompis frågade om jag skulle åka upp till Göteborg i helgen. Men, nej, det bestämde jag mig trots allt för att inte göra. Troligen skulle jag blivit så förbannad på nazisterna att jag tappat min coolhet, som om jag någonsin haft någon. Det hade inte gjort någon glad och inte förändrat världen. "Du kan ju twittra istället", säger kompisen, men med ett vänligt leende. Sen reste hen till Göteborg och var en av många tusen som faktiskt stoppade nazisterna från att gå på Göteborgs gator. Det var bra gjort. Jag bryr mig om sanningen ska fram väldigt lite om nazisternas jävla yttrandefrihet. För mig är det viktigare att den judiska församlingen fick fira Jom kippur, att samkönade par kan gå hand i hand och att alla vi som kallar det här landet för hemma får leva i fred.

Själv sprang jag lopp och sen gick jag på gallerinatten med några vänner. Vi var sådär kulturella som högerextremister hatar att en är. Vi var så mångkulturella och landsförrädande som det bara går.
Vi hade trevligt och det om något avskyr extremister.

När det gäller nazister och SD så är jag också lite trött på psykologiserandet, att det skulle vara ledsna män som förlorat allt och som söker ett sammanhang. De får väl gå i KBT om de är ledsna. Håll er bara ur min åsyn tills ni kommit på bättre tankar än att vara rassenassar.

Trött är jag också på dem som säger att nassar och antirasister skulle vara två sidor av samma mynt. Jag vet att det bland oss på den goda sidan finns idioter som kastar sten på polisen och som troligen lika gärna skulle slåss mot folk som höll på fel fotbollslag eller även spöa en flickvän som käftade emot. Men det är undantagen. Även revolutionsromantiska antirasister är bättre än nassar och SD.

De flesta människor är snälla, men ibland är det bästa sättet att vara snäll på att bli fly förbannad. Det är bättre att någon gång göra fel än att inte göra något alls.