Ni kan lycka mig till med det

Jag är inne i en jobbig period. Det känns som en omvänd Midas tagit plats i min kropp och att allt jag rör vid blir skit. Det har inte med den förestående sortin från politiken att göra, den är lika otippad som att jag en gång ska dö, utan det är annat. Jag vill rätt, men gör fel och jag fattar inte varför.  En oväntad text dyker upp i mitt flöde och den tillskriver mig en diagnos och nekar jag till det, så visar det bara hur väl det stämmer, hävdar skribenten. Det är svårt att hantera. Kanske är det dags för en omgång med terapi igen. Min hälsa vacklar en smula och det är lätt att somna i fåtöljen, men svårt att gå upp på morgonen. 

Så jag beställer nya löparskor och hänger in offerkoftan i garderoben. Det är bara action som kan hålla en vid liv. Rensar bort några hundra facebookvänner och kanske femtio pers på instagram. Äter frukost, knäpper på radion. En diskussion uppstår efter min instagrambild från Emmaus skyltfönster med en palestinsk flagga och slagord mot Israel. Just här i Malmö innebär hets mot Israel bara att judar demoniseras och utsätts för saker, duckar sin identitet eller flyttar från stan. Det är min poäng. En så mångbottnad konflikt som den mellan Israel och grannländerna lämpar sig inte för enkla slagord, om inte dessa slagord handlar om fred och förhandlingar, vill säga. Och så länge de där flaggorna finns i sammanhang där judar hatas, så vill jag inte se dem i affärer där jag handlar. Så enkelt är mitt ställningstagande. Och mina känslor för Israel är måhända irrationella, men då får det vara så. Idén om en fristad för världens judar, demokrati och religionsfrihet på en plätt i en del av världen där det inte direkt är vardag, det väcker min sympati. Och jaffaapelsiner, den långa stranden i Tel Aviv, värmen och dofterna. Olivlundarna och bussen som slingrar sig ner mot döda havet, soluppgången sedd från Massada och en kopp kaffe i sorlet i Jerusalems gamla stad. Jag är dessutom helt förvissad om att det går att förena med vänskapliga relationer med både grannländerna och Margot Wallström, allt handlar om ömsesidig vilja.

Det är väl vad jag har att säga om den saken. Nu knyter jag skorna för 14 km på Malmös gator. Ni kan lycka mig till med det.

Pekfingrar eller långfingrar?

Ligger i min bäddsoffa och läser färdigt boken om Persbrandt och lyssnar på hans svärfars hastigt och lustigt utgivna låtsamling. Jag tänker att sån där vill jag aldrig bli, en gubbe som sitter i sin ensamhet i ett hus och filosoferar om svunna tider. Må jag leva i nuet tills jag dör och slippa komma med drapor om hur bra allt var då. Jag tror på kärlek och uppror, på att igen få ligga sked och på att en bättre värld är möjlig. Jag lovade att återkomma om min politiska framtid och här är den: ni har redan läst det i Sydsvenskan och på Twitter, jag slutar med politiken. Reaktionerna på det har lindrigt talat varit blandade, någon undrade till och med om jag tänkte ta livet av mig, men så lätt blir ni inte av med mig. Ni lär höra min röst även framgent. Att jag efter mitt avgångsbeslut beröms som tongivande och ideologiskt klar är fint, men ärligt talat är det lite som att gå på sin egen begravning och höra griftetalen. Om vi lyfter blicken från min person och ser på politiken generellt, så blir politikerna alltmer som lagom klädda, lagom formulerade människor som samlas i en klunga av likadana människor i mitten. Och rekryteringsbasen är kanslier och korridorer. Först blir du anställd eller bara typ hänger med de anställda och efter det blir du nominerad och vald. Det sägs inte för mycket, det sticks inte ut, det duckas och pekfingrar fuktas och sträcks upp för att se vart det blåser. Själv skulle jag vilja se fler långfingrar i luften, för det är först när du visar dina kort som förändringarna och förhandlingarna kan börja. Mina skarpa ord har alltid lett vidare till förändringar på marken, det berömmet vill jag ge mig. Det är också så att om de flesta är lika lagom i mitten, så lämnas flankerna fria och vips har någon tagit bollen ut på kanten och satt ett långskott upp i krysset.
Det kan ni ju begrunda till morgonkaffet denna gråa lördag.

Välj Alice till partiledare

Om bara några dagar ska jag återkomma till er om min egen framtid i politiken. Visar det sig att jag har regionvalberedningens förtroende så är jag all in, annars är jag all out efter valet. Vill partiet ha mig, så får de välja mig till det jag kandiderar till. Jag är ingen B-lagsspelare. Föredrar de att höja upp gråa yrkesmiljöpartister framför mig, så är det utan mig i valstugan. Jag måste tro på dem som jag backar upp. Vi behöver folk längst fram som inte backar eller blir ledsna när det blåser och som varit med om något i livet.
Ja, jag är okej, men jag spelar inte i Champions League heller. Det finns det däremot andra som gör. På kippavandringen här i Malmö för några månader sedan var det ett särskilt leende och en ljus kappa som syntes mer än alla andra och då var vi ändå många som såg okej ut. Det var Alice Bah Kunhke som vi såg och det var henne vi hörde. Hon sken som en sol i höstkylan. Jag föreslår att de gröna (med eller utan mig) väljer henne till partiledare om de överlever valet till riksdagen och när Gustavs och Isabellas mandat går ut på kongressen 2019. Ingen skugga ska falla på någon. Gustav är historiens bästa svenska utbildningsminister och det vore bra om han fortsatte att vara det efter valet. Skillnaden mellan honom och den ignorante Björklund kunde inte vara större. Isabella bländar mig med sin kunskap i klimatfrågan för att inte tala om frågan om havens framtid. Men Alice är den lysande stjärnan. Partiet har inte råd att strunta i det. Samtidigt föreslår jag att partiet lägger ner det töntiga språkrörssystemet och kommer med i matchen, sådan som den är. Fronta den bästa personen, ser till att hon fortsätter klä sig uppseendeväckande snyggt, ler ofta och har de bästa gröna huvudena i organisationen bakom, så att orden blir de rätta, liksom platserna hon syns och fotograferas på. Klimatet förtjänar det. Solidariteten behöver det. Vi har ingen tid att förlora. Välj Alice till partiledare.

Klimat och kärlek, hjärna och hjärta

Det är dag två av powerpoints och frågeställningar. Snön har smält utanför fönstret och havet syns idag, stilla och mörkblått. Vi gnuggar oss i ögonen och tar nya tag. Jag ser i mitt flöde att folk har ångest i klimatfrågan. Hjärtan blöder och folk får svårt att andas. Samtidigt bjuds jag i samma sociala medier in till matchmaking och dejtingsidor. Algoritmer ska ge mig svaret på kärlekens gåta, samtidigt som klimatfrågan blir en fråga för känslor och centrala nervsystemet. Om ni frågar mig, så föreslår jag att vi vänder på det. Ditt hjärta ljuger aldrig när det handlar om kärlek, du kan aldrig resonera dig fram till vem som ska finnas i dina tankar eller dina rum, det kan vara hur fel som helst enligt all logik, men det är inget att göra åt. Acceptera det. När det handlar om klimatfrågan, om vår gemensamma framtid på jorden, måste du däremot andas lugnt och anteckna och göra upp handlingsplaner och sluta avtal. Det är bråttom, men inte värre än att vi har tid att resonera.
Låt hjärnan regera och sluta känna efter. Döda några älsklingar, men gå inte vilse, dra ner på köttkonsumtion, bilpendla inte, flyg mindre och bo inte för stort, men ännu mer: planera och genomför en omställning lokalt, regionalt och globalt, för individuella livsstilsförändringar är nödvändigt, men inte tillräckligt.  Du kan inte bygga järnväg i din egen trädgård, liksom. Om de stora inköparna av livsmedel: skolor, äldreomsorg och vad det nu är går över till veg som norm och kött som undantag, så händer det ganska mycket ganska fort. Keep calm och förändra världen.
Det är långt ifrån kört. Hoppet är större än hoten. Det finns anledning att vara optimist och att hålla igång både hjärta och hjärna och att veta när det är det ena eller det andra som gäller.

Men vackert är det här ute

Den gula bussen stannar utanför grinden och sen är det bara att promenera 25 meter upp till ingången. Jag ser bussen starta och fortsätta längs väg nio mot Trelleborg. Det snöar lätt och flingorna landar på den bruna jorden. Någonstans i närheten ligger visst havet, men det går inte att urskilja just idag.

Det är vackert som i en finsk roadmovie. När jag bytte från tåg till buss i Svarte så frågade chauffören var jag skulle gå av. ”Mossbylund”, svarade jag. ”Då stannar jag där”, svarade chauffören. På landet går det till så. Folk har inte så jävla bråttom. När jag kommer upp till hotellet så stiger mina nämndskamrater ut ur bilar. Jag står vid sidan om igen. Det är som det brukar. Inne i huset ska vi sitta i två dagar och titta på PowerPoints och diskutera om Malmös framtid, varvat med god mat och nystrukna lakan. Det är så märkligt som något kan bli. Hade jag fått välja, så hade vi suttit i ett dåligt ventilerat mötesrum i stadshuset och druckit ljummet kaffe. Det är ju så att du blir som du umgås och påverkas av den miljö du vistas i. Tvärtemot vad Zlatan säger så kan du ta Rosengård från killen. Annars hade KBT aldrig fungerat. Du är inte predestinerad till någonting. Anknytningsteorierna är sådär sanna. Du blir som du umgås. Du säljer ut utan att du märker det, om du inte är jävligt observant. Min politiska vision handlar om en framtid där vi brukar resurser med måtta och vetskapen om att skillnader måste jämnas ut. Eliten måste avstå, både den globala eliten dit alla svenskar hör och internt i Sverige. Då duger det inte att vi politiker lever lyxliv på spa för skattepengar, för det börjar med dig själv. Men vackert är det här ute, tänker jag när jag förbereder argument för fler cykelbanor och billigare byggande. 

Det är för oss solen går upp

Filmen griper tag i mig, pressar min bröstkorg inåt som om det vore en hjärtinfarkt på gång och jag förbannar orättvisa och galenskap och politikern i mig tänker: bättre psykvård, men människan bakom tänker som huvudpersonen att varje dag utan kärlek är en förlorad dag. Ja, Ted dog, schizofrenin blev honom övermäktig, dessa röster som alltid ville honom illa. Och vi lär oss igen att the fame thing isn´t really real, som Julia säger i Notting Hill och att hundra tjejer som jagar en på Liseberg är värdelöst egentligen, eftersom de jagar den roll du spelar och den de kan vara i ditt sällskap. Det är egentligen inte så tokigt att springa ensam och okänd i en januaridyster park. 

Lagom lyckligt sådär, utan åthävor och skryt. Idag hör vi hur barnsliga Kenneth Gärdestads texter ofta var, så banala att jag starkt identifierade mig med dem i mitt pojkrum där jag låg och utforskade mig och världen precis när barndomen tog klivet mot tonåren, precis när hormonerna började ge sig till känna och världen äntligen började öppna sig. Att våga vara banal och till och med patetisk emellanåt, kräver mod i en cool värld. Min äldste son ser mina tårar och jag säger att ”Ja, ja, det är ju sån jag är” och han ler, för han är likadan själv. Vår jävla känslighet, som jag slutat be om ursäkt för.

Och psykisk ohälsa är ingen skam, den är och kommer ständigt att vara, närvarande i vår arma familj av bokstäver och beroende. Men vet ni: det är för oss solen går upp. 

Dejting, lika kallt som januari

De viktiga sakerna i livet kan du inte räkna ut, det finns inga formler för ett gott liv. Du kan inte match.com-organisera ditt liv, det går inte att swipa fram en högre lycka. Du blir aldrig en lycklig pannkaka.
I alla fall inte jag. Nu när kuvertet från tingsrätten förkunnat att prövotiden är över och skilsmässan ett faktum, så förstår jag att normen är att jag ska jaga tvåsamhet igen. Men jag hittar aldrig något när jag jagar. Det får komma när det kommer, om det kommer. Kanske är tvåsamhet inget för mig.
Min erfarenhet av dejting är att det är lika kallt som månaden vi går runt i just nu och så behängt med falska förhoppningar och självbedrägeri att hälften kunde vara mycket nog. Jag gick som en urvriden trasa när jag försökte hitta något där. Nu har jag mot bättre vetande varit inne och tittat igen och det är samma hjärtklappning, samma ledsna desperados, samma ensamma hjärtan som förr, samma särskrivningar och illa formade klichéer. Det får räcka med en titt. Nätet är en källa för mycket nöje och sällskap, jag sitter väl mycket med telefonen i min hand, det vet jag. Men de viktiga sakerna i livet får jag hitta någon annanstans, i ett hörn av den verkliga världen. Eller så hittar det mig, eller så var det så här livet skulle vara.

Världens bästa jobb, så länge en orkar.

I avgångshallen på Maltas flygplats sitter en medioker pianist och spelar Bella Ciao och The Entertainer, mellan utrop om gater och efterlysningar av människor som ska hit eller dit, men som inte är på plats. Herr Storch till informationen, ni vet. Det surrar i luften som det gör på flygplatser, ett litet barn gråter och folk läser eller kollar i sina mobiler. Jag är lite i gungning. Det är inget större drama, men att komma hem är alltid lite märkligt. Resor är en bubbla att vara i en tid. Nu sticker jag hål på den. Det är de gamla vanliga symptomen och det kommer att gå över, det vet jag. Redan i morgon är det som vanligt igen och som vanligt är ganska bra. Min vän kommer online och hon får hjälpa mig att reda ut sakerna. Det löser sig, det gör det alltid, som Timbuktu sjunger. 

Så är jag hemma och det blir söndag och livet är bra och min dotter och jag pratar barnuppfostran och religion på Martins konditori. I morgon ska jag jobba igen. Och jag älskar mitt jobb, det gör jag, men jag ser hur det sliter på kollegor och kanske på mig själv med. Det är möjligt att vi inte har det värre än andra, men det gör i så fall bara saken än värre.
 I december när vi hade budgetdebatt i kommunfullmäktige så stod ordföranden i förskolenämnden och lovprisade verksamheten. Allt fungerar bra, menade hon, utan att darra på manschetten. Hon må se det så, men själv tror jag att det är ett misstag att uttrycka sig så enbart positivt. Vi är många som ser bristerna.  Vi blir inte peppade av att höra att allt är så bra i förskolan, för om detta är sommaren, hur ser då vintern ut? Uppdraget, som det lite slängigt kallas, blir svårare och svårare, därför att staten vill så mycket. För varje revidering blir läroplanen tjockare. Detta händer samtidigt som staten inte mäktar med att utbilda de förskollärare som behövs. Och fyramånadersregeln gör att det är kvantitet som räknas och inte kvalitet. Det är svårt att få tag i bra folk och dyrt att ge dem en rimlig lön. Och innan någon socialdemokrat hör av sig till Miljöpartiets kansli och ber dem ta mig i örat, så vill jag säga följande: jag röstade absolut för att anta vår kommunala budget. Jag står bakom den.
Det är rimligt att prioritera som vi gör. Men med jobbjackan på mig skulle jag vilja se att förvaltning och nämnd faktiskt erkände att vi inte klarar uppdraget med nuvarande förutsättningar. Det är verkligen inte säkert att vi är på väg mot barnens bästa förskola, som det så käckt basuneras ut, det kan vara så att vi är på alldeles fel spår. När förskollärarbristen är som störst inrättas en ny administrativ nivå och en yrkeskategori som heter försteförskollärare, som ska göra lite allt och ingenting utom att vara närvarande i barngruppen.
Och måndagen kommer och med den kramar från barn som är glada att se mig och från kollegor och vänner och leenden och uppdateringar från föräldrar. Det är världens bästa jobb. Så länge en orkar.

Jag tänker på henne ibland

Solen skiner och havet är någonstans mellan grönt och blått i färgen, fast jag vet att det är en illusion, i själva verket är det genomskinligt. Jag sitter på soldäck och har det bra, jag är på kryssning runt Malta med andra turister, vi ska hoppa i land i Gozo och på Comino, de två andra öarna som tillsammans med ön Malta är det här lilla landet. Det är en blandad skara här, folk från Italien och Frankrike, från olika asiatiska länder och så jag. Två barn i sex-sjuårsåldern blir sjösjuka och spyr ner sin pappa, två tonårsflickor sjunger med i Ed Sheeran-låtarna som kommer ur högtalarsystemet. Andra smuttar öl och vin, för det är gratis här. Det är januari månad och jag minns en annan januari när jag också satt så här på däck på en båt. Jag var yngre, såklart, men lika frånskild då som nu, fast från en annan kvinna, mina äldsta barns mamma. Det hade varit drama och jag flydde till Israel och den gången var det röda havet som lyste klart i grönt och blått, sitt namn till trots. Det var före smartfonerna, så jag var ganska avskuren från från livet därhemma, men en dag så sökte jag upp en telefonkiosk och ringde till en tjej jag hade träffat några veckor tidigare. Det var pirrigt och nervöst. Skulle hon tycka att jag var påträngande? Nej, det tyckte hon inte. Hon blev glad av vårt samtal. Jag tänker på henne ibland, inte sentimentalt, inte med någon som helst ångest eller ånger, jag bara undrar hur hon har det. När vi träffades så planerade hon att bli veterinär. Hon mådde inget vidare. Jag tröstade henne. Jag gick vid hennes sida när hon gick ut med hunden, vi gick längs Öresundsdammarna och utmed havet och vi pratade politik och film och sen låg vi tätt ihop i hennes smala säng och trotsade vintern. När våren stod som mest i blom sadlade hon om i livet och fick en kallelse att bli präst i svenska kyrkan. Jag tror vi gled isär just där och då, men jag kan minnas fel. Det skulle vara svårt för mig att leva med en präst, det är för långt ifrån mig och ännu mer var det så då. Så gick vi vidare åt var sitt håll och sågs kanske en gång till, innan vi tog adjö. Vårt sista samtal hade vi på en kyrkogård, det var både ironiskt och sorgligt. Jo, jag har googlat och vet var hon bor och hur hon lever. Hon är sig lik, men inget händer i mig när jag ser det, tyvärr. Jag ångrar inga av mina relationer, de hade sin tid och plats och jag är inte bitter över något alls faktiskt. Ibland kan jag fundera på hur det hade varit om inte om vore, men det är meningslöst. Aldrig att jag tar upp någon gammal kontakt, lagt kort ligger. Nu är nu och aldrig har livet varit så spännande. Det är klokt att bryta upp. Tvåsamhet som självändamål har jag aldrig begripit mig på och i dessa dagar av begynnande normkreativitet är det ännu mindre relevant. Jag tänker på det djupt katolska land jag är i, här på Malta är skilsmässor och aborter djävulens påfund. Det är skönt att jag bor i Sverige. Jag känner att solen tar i mitt ansikte. Vinden har mojnat och de stackars barnen verkar må lite bättre. Långt borta ser jag en kyrka på en höjd. Det påminner om Lysekil. Båten saktar in och kaptenen ropar ut något som jag inte förstår. Jag reser mig och går ner och tar en cola. Är det fri bar, så är det.

Alla människor är från jorden

Köpte en vegetarisk vrap i gårkväll och diskuterade lite med mannen som sålde. Mitt blodsocker hade sjunkit en smula och jag var en sämre människa än på länge. Han hade fina mörka ögon och ett varmt leende och var genuint intresserad, men verkade inte förstå klimatfrågan alls. Kanske är den ingen större sak här på Malta, fast den borde det, för just öar kommer att bli hårt utsatta när havsytan höjs. Det med djurindustrin förstod han bättre. Alla fattar sånt. Du kan slå bort det och blunda, men du fattar. Det är i mötet med andra människor som saker händer. Helst öga mot öga, blick mot blick, men även i någon mån på det så dissade nätet. Problemet med nätet är förstås att en låter en drömbild av sig själv möta en drömbild av någon annan. Det kan lätt bli misslyckat. I en bokhandel i Valletta ser jag den gamla bestsellern om att kvinnor skulle vara från Venus och män från Mars. 15 miljoner köpare har fått lära sig den sensationella sanningen att män är si och kvinnor så och att det olika. Det är unket och hur trans- och homofobiskt det är orkar jag inte ens gå in på. Kanske säljer den fortfarande på det djupt katolska Malta, som är vackert, men lite efterblivet på flera sätt.
Jag tackar gud för alla spännande människor hen för i min väg och lovar, trots det jag sagt om att inte lova, att ta vara på dem som finns i min närhet och de som tillfälligtvis dyker upp.
Och alla människor är födda på jorden. Inte ens rasister, sexister och nyfikna wrapförsäljare är från andra planeter. Hur bekvämt det än skulle vara att förklara bort dumheter med det.

Att komma bort är att komma hem

Står en stund vid havet, på strandpromenaden och ser vågorna smälla in och skvätta ner förbipasserande som bara skrattar, för havet kan en bara älska. Det är trots allt januari och det är en liten ö mitt i Medelhavet, så det får storma lite om det behövs. Men också när det är så här upprört så är havet turkost och lugnar ner min häftiga själ. Aldrig blir jag så lugn som på såna här ställen. Ingen aning varför. Det kan vara något genetiskt. Jag stannar en stund, men sen går jag in på ett café och tar en kaffe och kollar på folk. Ett par sitter vid ett bord bredvid mitt. Italienska är språket jag hör, eller om det är en variant av maltesiska, jag blir inte klok på det där. Jag har varit här i tre dagar och redan känns det länge, samtidigt som tiden går fort. Det är konstigt och motsägelsefullt.
Att resa är det bästa som finns, nya platser, nya dofter, språk som inte går att förstå. En trygghet. Att komma bort är att komma hem för såna som jag.

Ravioli och kontanter.

Mot bättre vetande går jag och sätter mig på det där matstället som har den allra finaste utsikten över den gamla hamnen i Valletta och eftersom raviolin är dyr, så tar jag den, för då är den säkert god. Det som sen kommer in är 8-10 små raviolikuddar på en tallrik. Över kuddarna hade de hällt sin hemmagjorda tomatsås, som det stod om på menykortet. Den smakar misstänkt likt lök och vitlök som frästs och sen blandats med krossad tomat. Men det är ju gott med tomat och lök, så jag klagar inte. Och inte ens att det är få och smaklösa raviolikuddar kan få mig att dra något annat än lugna sköna andetag idag. För solen skiner och det är så ljust och så vackert här. Havet är så blått och backarna branta som i San Francisco och det är sandsten som alla hus och murar är byggda av, tror jag, det som inte är byggt av trä, alltså. Jag är på Malta. Jag tänkte att ska jag sitta själv på nyår, så ska jag göra det på en mer spännande plats än Södervärnsgatan 3a i Malmö. Pratade med en kollega om olika resmål och när jag sen kom hem från jobbet beställde jag biljetter. Mitt impulsivliv leder mig in på krokiga stigar och ibland längs breda motorvägar. Nu visade det sig sen att jag troligen hade kunnat få sällskap på nyår. Men då var resan redan beställd och klar, så här är jag. När raketerna for över sjön, så satt jag på den andra sidan viken, på en klippa och klockorna i katedralen ringde och folk skålade och kysstes, ja inte jag då, uppenbarligen. Sen gick jag tillbaks till hotellet och la mig och somnade. Jag har det som jag har det med de kravfyllda helgerna, men jag lär mig. Inte mycket att tillägga där. När jag ska betala den smaklösa, överprisade raviolin så funkar inte kortmaskinen. Tre pers står och dividerar på maltesiska. Obegripligt, så när som på några inlånade italienska och engelska ord. Maltesiskan sägs stanna från fenicierna och vara nära släkt med arabiska. Men det kan jag inte heller. De ser en smula generade ut inför turisten. Jag gissar att den där kortmaskinen aldrig någonsin funkat. Jag tar fram kontanter istället och får ett varmt leende i retur. Sen går jag vidare på resan. Av detta lär jag mig att inte bry mig i onödan över smaklös mat eller att jag blir lurad någon gång emellan. Skiner bara solen så löser sig allt ändå.