26 februari 2018

Aldrig Vänsterpartiet (eller centern).

Efter att mitt förestående avsked från politiken kom ut, så har jag fått tips om andra partier att engagera mig i. Men ni kan vara lugna. Än är jag både betalande medlem och har uppdrag för Miljöpartiet.
Någon skrev och föreslog Vänsterpartiet, eftersom jag ständigt återkommer till klass och dess betydelse för, ja, allt.
Men V är inget alternativ för mig. V är ett moraliserande parti, som är lika snabba att sätta sig på höga hästar som att dra från allt vad ansvar heter. De har inte skapat något annat än oreda under sina hundra år av ensamhet. De har dessutom vid flera tillfällen hetsat mot mig personligen, i akt och mening att skada. Deras riksdagsledamot i Malmö har kallat mig mentalt störd och deras förra riksdagsledamot kallade mig idiot. Nivån.
Och deras politik går ut på att alltid ta lite mer från de rika, alltid ha lite högre nivåer på bidragen och alltid framstå som snällare och rättvisare. De försöker ständigt få världen att verka platt och fyrkantig, fast jorden är och förblir rund. Det är för dem alltid viktigt att fienden är den rätta, oavsett vem som då blir till vän. Och det har lett till att i det längsta blundat för hedersförtryck och gått hand i hand med vidriga rörelser och regimer. Och säg mig ett ställe där vänsterpartism funkar?
Jag är helt okej med den svenska kompromissen att de rika får lov att vara rika, men att de ska betala skatt så att ingen är fattig. En reformistisk vänsterpolitik utan moraliska pekpinnar.
Och förmågan att se bortom materiella värden och att granska sig själv som en granskar andra.

Och så detta med centern då. Tanken att jag skulle stödja ett parti som vill skjuta utrotningshotade djur, sänka lönerna för de sämst betalda yrkena och dessutom öka tillgängligheten på alkohol är nog inte så aktuell.

24 februari 2018

Det blir bra till sist. #farsansdödsdag #juliasfödelsedag

Vaknar ensam i min bäddsoffa. Det är så mitt liv ser ut, det är frukten av mitt val, den självvalda ensamhet som jag vid högtidliga tillfällen kallar frihet. Men den som tar ansvar är aldrig riktigt fri att göra vad den vill, den är en illusion att tro så. Du har alltid något du måste. Det är den 24 februari, vinterns kyla, hopp och besvikelser lämnar oss snart för vårens knoppar och dit längtar jag, fast jag fått lära mig att det är fult att längta och att det bästa är att vara här och nu, vad fan det nu ligger på kartan. Min son (plus ev flickvän) kom inte hem igårkväll, jag har ingen aning om var han är, men det oroar mig inte heller. Min laddare till telefonen har tagit vägen någonstans, så som mina saker alltid gör, så jag kan heller inte kolla upp saken. Min farsa hade ingen som helst aning om var jag var när jag var 17 och det fanns inga sms, inget messenger och inga andra kontrollredskap heller, så det fick gå som det kunde och även om jag gjorde misstag så löste det sig. Så blir det för min son med.
Jag bodde ensam, först i ett dragit studentrum i Masthugget och sen ute i Tynnered i ett hus som lyckats förslummas på bara femton år och det var lärorikt som få andra utbildningar. Mina föräldrar var kloka när de knuffade ut mig i frihet och ansvar och jag försöker vara lika klok mot mina ungar. Den här dagen är ett kraftfullt datum i min familjs historia, det är min farmors födelsedag och min pappas dödsdag. Det är också, för att knyta ihop säcken, min lillkusin Julias födelsedag, så sedan 1997 är det återigen en glad dag, för lyckan vinner till slut. Att vara optimistisk är inte att att tro att det bara händer bra saker, utan att det blir bra till sist och så är det med denna dagen. Jag skulle vilja tänka mig att farsan och farmor ler i sin himmel, men det finns ingen himmel så det går inte. Och jag hoppas att kusin Julia äter riktigt mycket tårta på sin tjugoförsta födelsedag och att livet är gott mot henne. Och, ja, jag ska köpa en ny laddare. Det var ju ett jävla tjat om det.

13 februari 2018

Bara ett pling bort

Vi är i mitten av februari och jag sitter i min laminofåtölj och lyssnar på jazz. Försöker läsa i min Grossmanbok, men den griper inte tag i mig och det betyder att jag nog lägger den. Skönlitteratur är ingen kurs, det kan smiska eller smeka, men ska alltid beröra. Som människor berör, tänker jag. Några mer än andra, några under längre tid och några under kortare. De jag gillar behöver inte vara moraliska föredömen. Du är godkänd ändå. Den som varit med längst i mitt liv oavbrutet förutom de jag har blodsband med mötte jag för första gången en februaridag som den här. Det var på en helt annan plats än Malmö, så snön låg vit på hus och trottoarer och gröna bussar slirade i backar och över broarna. Vi sågs på en pub, lite bakom ryggen på andra, kanske, och vi umgicks hela natten, även om vi säkert sov några timmar. Vi pratade och drack, delade säng och höll om varandra. Sen dess har vi mer eller mindre funnits där för varandra, när ångest och disfunktion hotat att ta över, men också när euforin svept iväg med oss.
Bara ett pling bort, liksom.
Jag är inte förunnad en rik vänkrets. Många har jag stött bort, det har varit lite av mitt signum. När jag inte står ut med mig själv, så är du inte heller välkommen att tycka om mig. Men hon är kvar och tycks förbli det. Bara ett pling bort.

06 februari 2018

Inga jävla kommunala knarkarkvartar

Min detox från MP-livet pågår för fullt. Skönt att det är det enda jag behöver detoxa i dessa dagar. Än så länge sköter jag mina uppdrag som jag ska och om ni hoppas på insideskvaller och skitsnack, så är ni på fel blogg. Men ett och annat förvånar mig i partiet. Detta att det nu på sina förespråkas harm reduction, istället för att bekämpa knarket, till exempel. Där är jag en gammal stöt som håller fast vid ett narkotikafritt samhälle som mål. Jag tänker att om någon av mina barn ärvt min fallenhet för att använda berusningsmedel och ramlar så snett att det är sprutor i armvecken som gäller, så ska hen få hjälp att lägga av och inte hänvisas till en kommunal knarkarkvart för att i lugn och ro få skjuta skiten. Inte ens om hen tror att det är hens största önskan, för du kan fan inte lita på en missbrukare, ta det från en säker källa. För mig som bott granne med heroinister när jag hade hemmavarande småbarn, för mig som personligen kört ut dealare  ur portgången vid huset där jag bodde för att ungarna skulle slippa se det på väg till skolan, så är det ingen lek eller något skojigt. Det är inte något party, inget som någon ska få välja att använda i lugn och ro. På det viset är jag inte särskilt liberal, sorry. Men det blir väl som det blir när politiska övertygelser mer är teorier än erfarenheter från livet. Om du associerar droger med att dansa natten lång eller om du associerar det med att inte kunna sova för att pundarna i lägenheten intill slåss och polisen kommer körandes klockan tre på natten. De olika perspektiven som som formar oss och våra övertygelser. Jag håller fast vid vissa saker. Parkbänken är inte långt borta. Aldrig någonsin. I ett solidariskt samhälle gör vi vad vi kan för att minnas det. Inga jävla kommunala knarkarkvartar.

02 februari 2018

”Världens bästa jobb”, tänker jag

Jag dricker kaffe och äter en semla. Det är den ensamståendes privilegium att få äta vad den vill en fredagskväll. Egentligen är jag sugen på att gå på teater, men jag vet vad kvällens aktivitet blir: på spåret och sen en fulstreamad film, kanske The Post, den har jag tänkt på att se. Jag har jobbat på förskolan hela dagen efter att ha varit borta tre dagar på möten. Det slår mig att politiken snart är över och att jag ska ner på golvet och jobba hela dagar alla dagar. I någon mån bävar jag för det. Jag ser i ögonen på mina allra finaste kollegor hur slitna de är, hur jobbet stjäl det bästa av dem. Och ändå jobbar vi på den bästa förskola där jag någonsin satt mina fötter. Jag funderar på hur längesen det var som jag jobbade heltid senast. Jag minns fan inte, men längesen var det. Men jag ska fixa det. Samtidigt som jag ser detta, så hör jag inom mig hur den politiskt ansvarige för förskolenämnden lovprisar verksamheten, hyllar kvalitetsarbetet och typ klappar händerna åt den senaste omorganisationen. Jag vet ärligt talat inte i vilket universum ledningen befinner sig. Sanningen är att vi har skyhög sjukfrånvaro, svårt att rekrytera kompetent personal, att bokstavligt talat vem som helst får jobb i förskolan, bara hen kan visa upp ett utdrag ur straffregistret. Och utvärderingarna är skönmålningar, ty den individuella lönesättningen driver dig att skryta och flasha, snarare än att säga som det är.
Och omorganisationen betydde att hundra friska förskollärare togs ur verksamheten för att göra allt mellan himmel och jord, förutom just det vi är här för: att passa barn och leda dem till kunskapen.
Så här mycket sänktes vår arbetsbelastning: noll.
Vi går och reder ut dagen med folk som inte ens vet vad läroplanen är för något, med folk som tycker att genustjafset inte är så mycket att hålla på med, vi går underbemannade och vi gör det samtidigt som läroplanen blir tjockare varje gång den revideras och det inte finns ord stora nog för allt vi ska klara. Detta måste sägas lite högre och av fler. Jag hade förväntat mig att de politiskt ansvariga inte låter som ekon ur en reklambroschyr för verksamheten och av mitt fack hade jag hoppats att de faktiskt såg till att lönerna släpptes fria, så att marknaden satte den lön som krävs får att rekrytera de bästa, eller i alla fall någon alls med relevant utbildning.
Och ändå ångrar jag inte mitt yrkesval, inte alls. Jag ser hur vidöppna barnaögon lyser av kunskapstörst, hur små hjärnor tar in och lär sig, känner en liten hand i min på promenad i parken och benämner gräsänder, grågäss och bokträd. Klappar takt och sitter en extra stund med ett ledset barn i famnen, fast jag vet att det är snygga dokumentationer och projekt som eventuellt höjer min lön en smula. Jag känner solidariteten mellan oss som jobbar, de flesta i alla fall och pratar med min jobbarkompis istället för att springa till chefen. Och jag är malmöbo och det är i min stad jag jobbar. Det skulle inte fungera att fly till någon av villakommunerna, jag skulle känna mig som en svikare. Här bor de som behöver mig bäst.  ”Världens bästa jobb”, tänker jag. Men priset är högt, mycket högre än det hade behövt vara.

01 februari 2018

Hem till Möllan igen

Åh, värmen som strömmar mot mig när bilen svänger in från Bergsgatan och träffar Ystadsgatan och ser upp för cyklister och taxibilar. Hem till Möllan igen, tänker jag, som om det var en gammal Mauro Scocco-låt och så säger jag det och mitt sällskap i bilen skrattar och säger något om att nu är Anders hemma bland billig falafel och märkliga butiker och torghandeln, som just stängt för dagen igen. Jag har varit i två dagar på konferens på ett slott ägt av LO och det var bedårande vackert landskap, Glumslövs backar, Öresundskusten och förstås även god mat. Och den bästa konferens jag varit på på länge och möjligen även den sista i detta formatet som folkvald politiker. All things must pass.
Mitt sällskap tror kanske att jag skojar eller överdriver, men när jag tackat för skjutsen och tar på mig min blåa ryggsäck och går hemåt, så känner jag att jag är där jag vill vara, i rörelse i min stad, min ena stad i alla fall och det är livligt och rofyllt samtidigt.  Det fanns en tid när mina äldsta barn var små när jag testade att bo mitt i barnvänligheten, i landet av planskilda korsningar och utegrillar. Det var aldrig något för mig. Jag svänger av från Ystadsgatan och går förbi lekplatsen bort mot ICA. En romsk kvinna sitter utanför ingången och säger hej. Jag lägger en tvåkrona. Jag skiter i om ni tycker att det är att gynna organiserat tiggeri. 
Jag har lite svårt att andas och är lite yr, känner jag. Min nedstämdhet kan komma farande som ett expresståg genom natten. Det är inte vackert, men jag vet att det ordnar sig. 
I morgon ska jag ringa vårdcentralen. Men nu tar jag hissen upp till fyran och låser upp min egen dörr i min egna lägenhet, långt från slott och måsten och stänger den bakom mig. Det är en svag doft av tobak i vardagsrummet. Jag brygger en panna kaffe, sätter mig laminon och tar fram en bok. Och ni som drevar mot Dan Eliasson EFTER att han fått sparken. Bara sluta. Ni gör det för att han är sosse. Alla vet det. Töntar.